Just nu vet jag inte var tiden tar vägen..eller jo det vet jag. Anledningen heter Sixten och är min son. En bestämd och envis kille på 10,5 månad okorrigerad ålder. Han har ännu inte lärt sig krypa, tycker att det räcker med att rulla fram. Han kan även sitta själv utan stöd och plocka med leksaker. Jag är otroligt stolt över våran kille.
Det har varit lite tufft. Vi har varit förkylda och krasslig till och från i 1,5 månads tid. I månadsskiftet januari och februari var Sixten jätte dålig. Blev inlagd på sjukhuset i 8 dagar. Det blev tuffa dagar även för oss. Han hamnade på isoleringsrum på grund av diarréer & misstänkt rs. Det visade sig senare vara RS-virus. Han hade då snuva, täppt, hosta och andningssvårigheter. Han hade syrgas ett tag och inhalerade flera gånger per dygn. Han fick även sond, då han inte ville äta och hade många diarréer.
Ca en månad senare va han förkyld igen. Han fick svårt att andas så det blev en natt till på sjukhuset. Konstaterades att han troligtvis har förkylningsastma och fick inhalator utskriven. Nu mår han bättre och är oftast full i bus.
Den här helgen som är nu så är jag och Sixten ensamma hemma. Det känns tomt och konstigt. H är på kurs i Stockholm. Jag har bilen hemma så kan hitta på en massa skoj. Gäller bara att komma på vad!
För några veckor sedan va jag på mitt sista samtal med psykologen. Det kändes konstigt på nåt vis, har ändå träffat honom sedan i juli/ augusti. Kände då att jag mådde bättre. Nu väljer jag att inte känna efter. Blir stundtals så frustrerad på allt. Vet vad jag borde göra men vet inte hur. Stundtals så mycket missförstånd. Jag är nästan kroniskt trött. Vilket jag ser nu på klockan att jag borde sova för länge sen...
