Semester och roadtrip!

Semester har vi nu jag och sambon. 

Inatt har vi sovit i en mysig stuga i Vimmerby. Idag skiner äntligen solen igen. Jag sitter ute och njuter. Hoppas solen och värmen håller i sig idag. Vi får se vad vi hittar på idag. Det där med campinglivet, har ju en viss charm. 

I lördags va vi på bröllop i Aneby. Min vän som jag känt sen typ hon föddes gifte sig med rob. Det var ett vackert bröllop trots att regnet stod som spön i backen! Mycket god mat och massa trevliga gäster. 

Vi hade inte fixat nåt boende, så vi sov i bilen. Sjukt mysigt det med. Vi har dessutom tältet med oss, men det kändes inte som ett bra alternativ på grund av allt regnande. 

Jag tänker på att om Elsa hade varit här hade det varit så annorlunda. Älskade lilla barn. Jag vet att hon är med oss ändå. Men jag saknar henne så sjukt mycket. 

Börjar bli dags att fixa lite frukost. Frågan är bara vad. Ska snart gå in och se om sambon har vaknat. 

Tisdags funderingar..,

Idag är en sådan dag då jag har lämnat sängen och den sovande sambon. Vaknade för ca 3 timmar sen. Va då kissnödig och hade ont i magen. Och när jag väl va uppe, så va det lika bra att fixa lite frukost! 

Inga planer vad jag vet inför dagen. Borde vika färdigt tvätten och plocka in den. Inser att vi båda har sjukt mycket kläder. Jag själv vet att när jag känner mig deppig, så lindrar jag det med shopping. Det är fel jag vet. Men samtidigt beror det på min uppfostran, i min familj pratade man aldrig om några problem. Och när jag mådde dåligt fick jag inte ens gå till skolans kurator. För tänk vad skulle folk tänka då. Så allt sopades bara under mattan. Kanske är det därför jag har svårt att hantera hur jag mår och vad jag ska göra åt det. Har alltid haft olika sätt att döva min smärta. Och olika sorters smärta har jag verkligen upplevt i mitt liv. Inget som jag tänker gå igenom nu. Men jag förstår verkligen psykologen på Sankt Lukas, som sa att jag har haft det tufft i mitt liv. Det är svårt att veta vad jag ska göra för att bryta denna spiral. Jag vet att vissa saker kan jag inte påverka eller göra ogjorda. 

Jag förlorade mitt älskade barn, Elsa. Det kan jag inte göra något åt. Men jag måste få prata om henne. Hon är mitt första barn. Hon hade en tuff start i livet. Om jag hade kunnat så skulle jag ha gjort vad som helst för att ha henne här. Men hon fick inte leva. Och här blev jag lämnad med all denna sorg och saknad. Dessutom lyckas vi inte bli gravida efter det. Det är så sjukt frustrerande. I maj 2014, då förändrades mitt liv. Det va då Elsa föddes, extremt mycket för tidigt. Men jag älskade henne från första stunden, ja ända sen plusset på stickan. Jag var så redo att bli mamma. Och visst jag är fortfarande mamma, men min dotter finns inte här. Hon är osynlig och få hann med att träffa henne. Två dagar fick vi med vårt älskade barn. Sen fick vi döpa henne och därefter dog hon i våra armar. Och ja en del av mig dog när hon lämnade oss. Livet kommer aldrig mer bli sig likt. Jag vet att folk har svårt att förstå vad jag/vi går igenom. Sorgen tar mycket på mig och jag känner mig ständigt trött. En trötthet som inte går att sova bort. 

Nu är visst sambon vaken och vi får se vad dagen har att erbjuda.. Hoppas orken finns till att ta mig iväg till gymmet och köra ett pass! 

Besviken...igen..,

Igår kände jag av min mage. Visste inte om det var så att mensen va påväg eller om det var oro. Fick sen ont i magen. Mådde lite illa och hade ingen lust att äta nåt. Efter att jag hade jobbat igår så däckade jag på soffan. Så sjukt trött. 

Sen igår kväll kom såklart mensen. Känner mig så förbaskat misslyckad. Det gör så ont i min själ när vi återigen inte lyckas bli gravida. Men visst är väl samtidigt bra att den kommer något sånär regelbundet. Men ändå.. Det är så frustrerande.

I framtiden blir det start för ivf. Äntligen har kallelsen kommit. Tänker inte tala om när, de som vill veta får fråga. Och de som redan vet hoppas jag inte säger nåt. Det finns allt för många nyfikna själar som tyvärr inte kan hålla några hemligheter. Och det är förbaskat tråkigt. 

Självklart kommer det bli graviditet fylld av oro. Men det ska förhoppningsvis gå bra denna gång. Vet att det kommer bli en massa extra kontroller. Och det känns tryggt. Vill verkligen inte förlora något mer barn. Livet är så förbannat orättvist. Det finns de som bara avlar barn i tid och otid. Det gör ont för alla oss som kämpar. Visst kan jag känna en avundsjuka. På att de har så lätt och vi så svårt. 

Ska bli skönt att slippa hålla koll på ägglossning för att ha sex på rätt dag. 

Idag gick jag förresten på semester. Fyra veckors ledighet ligger framför oss nu, och det ska bli skönt!! 

Snart semester...!!

Den här veckan har jag lyckats ta mig iväg till gymmet 4 gånger. Det tycker jag känns bra. Jag känner mig duktig. Jag ser resultat på min kropp, men just nu inte så mycket på vågen. Jag vill ju bli smalare och gå ner i vikt.  

Det som motiverar mig extra mycket just nu är ju besöket som väntar i augusti på sjukhuset. Vill inte behöva höra att jag måste gå ner ett visst antal kilo. Det va ju inget de sa vid förra besöket, men ändå. 

Just nu befinner jag mig där i månaden, där jag funderar på om jag möjligtvis kan vara gravid. Vågar såklart inte testa, med rädsla för att återigen bli besviken. Brösten känns ömma, vilket de brukar göra såhär dags. PMS, jo tack det känner jag av. Hoppas såklart att vi har lyckats återigen bli gravida utan hjälp. Men samtidigt vågar jag ju knappast hoppas på det. Efter att ha försökt sen vi förlorade Elsa, så känns det ju inte så troligt. Måste bli över ett år igen. 

Räknar verkligen ner till semestern nu. Bara 3 pass kvar, dvs nu i helgen. Ska bli skönt att bara vara ledig. Har just nu inte så mycket planer. Nästa helg blir det en tur till Småland för vara med på ett bröllop. Sen har vi pratat om en tur till Göteborg och till Ullared. Vi hat även pratat om att åka på någon kryssning. Vi får helt enkelt se vad det blir. 

.... Positivt överraskad...!!

Det sägs ju att hjälpen brukar komma från oväntat håll.... Häromdan träffade jag en bekant på en mataffär i stan. Jag brukar själv sällan handla där, främst för att den ligger lite avsides. Hon undrade hur det va med mig och om jag jobbade. Förstod att det handlade om förlusten av Elsa. Hon har tidigare jobbat som vikarie hos oss. Är vän med henne på Facebook, så visste att hon vet om allt som har hänt. Sa att jag i inte blivit sjukskriven så länge, på grund av att jag då bara hade begravningen framför mig. Hon blev lite upprörd med tanke på hur vården fungerar. Hon sa att det är ju viktigt att få sörja. Vilket jag såhär i efterhand inte tror att jag riktigt fick. Hon sa att en sådan här sak verkligen berör, och att hon ofta tänker på mig. Det värmer i mitt hjärta. Hon sa att om jag hade vägarna förbi hemma hos henne, så får jag gärna höra av mig och komma över på en fika. Som sagt inte den som jag hade tippat på...

Ny vecka och gör återigen ett försök med träningen. Både måndag och tisdag har det blivit styrketräningspass på gymmet. Så skönt att bli lite mer slimmad och förhoppningsvis går ner några kilon. Känns som om vågen just nu står still, men har ju märkt skillnad på kläderna. Vill ju bland annat få en mindre mage, men tyvärr så funkar ju inte punktträning. Känner redan av träningsvärken och det känns samtidigt skönt på nåt vis...!!

Har två lediga dagar framför mig nu, onsdag och torsdag. Sen jobbar jag helgen och därefter är det 4 veckors semester! Ska bli skönt att vars ledig tillsammans med sambon. 

Nattliga funderingar....

En av dessa kvällar/ nätter då tankarna far runt. Just nu kan jag inte sova utan att jag skriver ett par rader här. Lyckades dessutom somna i soffan förut och sov ca 30 minuter. Tydligen var det tillräckligt för att inte kunna sova nu... Känner samtidigt att det inte är hela världen, då jag är ledig imorgon (fredag) och i helgen. 

Samtidigt kan det ju vara så att jag kopplar av. Svärmor har åkt hem idag och sambon jobbar natt. Jag får "äntligen" vara ensam med mina tankar..

Pratade med hon på landstingshälsan idag. Hon ringde eftersom jag har begärt min journalkopia. Tydligen så behövdes det en skriftlig ansökan om det och dessutom en särskild blankett. Hon skylla skicka den till mig. Sen undrade hon om jag ville ha hela min journal eller bara från de samtalen med henne. Självklart vill jag ha hela. Men det skulle ev ta lite längre tid för att det var personer som jag träffat tidigare som slutat och då behövdes en underskrift av en läkare. 

Efter telefonsamtalet med henne, kom jag och tänka på vad som sagts på våra samtal. Hon sa att jag hade ju inte sökt dit för att jag hade förlorat ett barn. Och till och början med inte berättat det för henne, utan det hade kommit fram under senare samtal. Jag är helt hundra på att när jag var till företagssköterskan, så sa jag att så var fallet. Känns mer som om hon inte hade läst på om mig. Men men, får väl svart på vitt när jag får journalen. 

Hon var ju främst intresserad att lösa min "konflikt" med mina arbetskamrater. Eller konflikt är väl inte rätt ord, det handlade ju om att jag varit sur och otrevlig mot mina arbetskamrater. Men samtidigt sa hon att hon kunde ju inte ändra på mig. Samtalen gav mig tyvärr inte det jag hade hoppats på. Men samtidigt har jag lärt mig mycket om mig själv och hur jag reagerar i olika situationer. Att jag ibland har svårt att visa känslor och hur jag mår. Det i sig va väl inget nytt, men bra att bli påmind. Hon tyckte ju även att jag ska förklara och informera mina arbetskamrater hur jag reagerar när jag egentligen är arg och/ eller ledsen. Hade hoppats att få hjälp att hantera sorgen, sorgen efter att ha förlorat ett barn. Hur jag ska minska oron, ångesten, stressen mm. Känner mig frustrerad över att jag inte fick någon bra hjälp. Jag har tyvärr svårt att öppna mig och med tanke på att hon varit oengagerad i våra samtal, så har det inte känts rätt. Så visst får väl skylla mig själv oxå...

Trodde även att jag skulle få fylla i formuläret angående mitt mående igen, men inte det.. 

Jag inser nu att hon verkligen inte var rätt samtalskontakt för mig och på nåt vis känns det som om jag åter är tillbaka på ruta ett. Frustrerad över vården som inte fungerar. Jag orkar inte återigen söka hjälp, trots att det inte är helt bra. Men kanske är de så att jag behöver lite stämningshöjande? Men hur funkar det med allt annat vi har framför oss i höst??

Tankarna far runt, runt, runt.. Jag vet det är dags att sova sen länge. Hur ska jag gå vidare nu? Har i alla fall ett samtal kvar på Sankt Lukas i augusti. Jag får väl avvakta och se vad vi kommer fram till då. 

Det har redan börjat ljusna ute... Definitivt dags att sova... 

Saknar dig älskade Elsa....den saknaden kan ingen nånsin ta ifrån mig... Älskade lilla vän!! 

Tisdag...=...träning..!!

Idag tog jag mig iväg till gymmet. En veckas träningsuppehåll har det blivit vilket inte är bra. Det har ju varit så sjukt varmt så orken att ta sig iväg har inte funnits. I helgen var det ca 30 grader varmt. Man har svettats bara av att göra ingenting. Har försökt att äta nyttigt, men det har ju blivit lite glass i värmen. Vågen står still, så sjukt irriterande. Förresten på gymmet idag träffade jag en tjej som var vikarie hos oss på jobbet förra sommaren. Jag har inte sett henne på ca 1 år och hon har inte heller sett mig. Och typ det första hon sa när hon såg mig var att Gud va smal du har blivit. Hmm...jo jag har ju gått ner i vikt, men inte så drastiskt som det lät på henne. Hon sa att jag var mycket smalare nu mot förra sommaren. Vilket inte är så konstigt, med tanke på att förra sommaren hade jag precis fått barn. Fick en liten Elsa, som tyvärr inte klarade sig. 

Saknar...saknar... Denna ständiga saknad, som på nåt vis inte går att beskriva. Det gör så ont och livet är så förbannat orättvist. 

Ibland funderar jag på varför jag orkar gå upp ur sängen varje dag. Varför jag fick leva vidare och inte min Elsa...? Varför en fråga som ständigt söker svar. Svar som jag troligtvis aldrig kommer få. 

Svärmor är fortfarande på besök. Nu inatt känns det skönt eftersom sambon jobbar natt. I helgen var hon och jag ute på lite loppis, naturens hus mm. 

I söndags va jag en sväng och vattnade på graven. Det va ju så sjukt varmt, så det va välbehövligt. Tog även en sväng på myrorna. Där fyndade jag en fin tunika. Tycker det är sjukt kul att åka på loppis och kolla. Alltid gör man något fynd. Förresten vi har köpt ett nytt soffbord i teak, på en köp och sälj sida på Facebook. Vi va och hämtade det idag. Har ju länge velat ha ett större bord. Det är ju extra kul att köpa lite äldre saker, eftersom lägenheten är från 40-talet. 

Ser att nu har visst klockan passerat midnatt och det är åter en ny dag. Jag ska senare idag iväg och jobba kväll. Denna vecka jobbar jag caca. Kanske hinner jag med ett pass på gymmet innan jobbet. Kanske även finns tid för en snabb loppisrunda. Svärmor pratade om att hon ville åka med sambon till Erikshjälpen. Vi får se vad orken och lusten räcker till imorgon.. 

...så sjukt trött...

Inget gick att rädda i mobilen... Ingenting!! Blir så förbannad på mig själv! Inga telefonnummer, inga appar och det som smärtar mest, INGA FOTON!!! Många foton på Elsa som förevigat är borta, kort på min sambo, bröllopskort mm. Minns inte allt då jag hade över 2000 bilder i telefonen! Suck! Orkar inte! Bara att börja om med allt....

Jag orkar verkligen inte med mig själv just nu. Varför ska jag vara så förbannat klumpig?? Nu får det vara nog. Jag orkar inte längre. Jag ger upp!! Skiter snart i allt. Jag känner att jag kryper in i mitt skal och vill aldrig mer komma ut. När ska livet vända? När ska jag lyckas med nåt...?? Så sjukt frustrerad på allt som bara går åt skogen!! 

Känner mig så ledsen och besviken... Trött så förbaskat trött!! 

Kanske är det dags att kontakta vårdcentralen och i alla fall fråga om någon typ av stämningshöjande. Just nu känns det svart, och jag vet inte hur jag ska ta mig vidare. Jag vet att det låter riktigt illa...och allvarligt! Men jag måste skriva...för annars äter det upp mig inifrån. Känner mig så sjukt rastlös, men orkar ändå inte ta mig för med något. Visst vissa stunder känns det bättre, men ändå dessa tankar blir jag tydligen inte av med. De ligger där och gror under ytan ständigt! Önskar jag kunde få tankarna att sluta snurra, men just nu tycks det inte fungera. Just nu hjäper det inte att tänka positiva tankar. Och det där med att tänka att de ska segla iväg på en båt, dvs mindfullness, känns väldigt långt bort. Jag är så sjukt trött. Så otroligt trött, det går inte att beskriva...

Jag försöker att inte visa nåt, men jag vet att även det är fel! Allt är fel! Jag vet själv inte hur jag ska vara och hur jag ska reagera. Jag vet verkligen inte..

Denna ständiga oro, ångest, hjärtklappning, stress... Den tar snart kål på mig! 

Besökt graven och samtal på landstingshälsan!

Innan idag satt jag vid din grav älskade barn! Jag saknar dig så otroligt mycket! Tårarna rann och jag önskade så att du var här. Livet gör så förbannat ont! Det värker och skaver. Älskade vän, älskade Elsa...varför??

Imorgon fyller du 14 månader. Tänk om du hade fått stanna i den här världen.... Då hade du säkert sprungit här bredvid mig. Jag hade inte behövt tänka på att gå till din grav och vattna och plantera. Allt hade varit så bra! 

Jag vet att egentligen leder inte dessa tankar till nåt. Men ibland kan jag inte låta bli att snudda vid tanken... Tänk om...

Har i alla fall varit vid graven och planterat idag. Lite rosor och gräs. Det känns bra att jag äntligen har tagit mig iväg. Även om saknaden blir mer påtaglig då... 

Återigen fascinerad över hur vården fungerar. Avslutande samtal på landstingshälsan idag. Där har det mest varit fokus på arbetsrelaterade problem. Det här med att jag har förlorat Elsa har inte varit så intressant. Det är tråkigt att det ska behöva vara så. Visst vi har råkat komma in på Elsa, men hon har inte kunnat veta hur hon ska hjälpa mig. Inte så konstigt att jag inte har känt mig helt nöjd med samtalen. Känns som om hon kunde kläckt ur sig det lite tidigare. 

Förklarade att jag har svårt att öppna mig och svårt att lite på folk. Berättade även att jag har varit på samtal hos Sankt Lukas, upplevde att hon till och börja med blev lite sur över det. Men samtidigt tyckte hon att det var bra att jag hade tagit kontakt och fått hjälp. 

Hon undrade även om jag hade funderat över det här med medicinering angående mina besvär med ångest och deppighet. Nu kan hon klämma ur sig och fråga det. Suck! Jag blir så trött! Det har hon aldrig nämnt förut. Isåfall måste jag vända mig till vårdcentralen och beskriva min problematik. 

Känns ändå som ett bra avslutande samtal. Jag bad om att få en kopia på min journal, vilket hon ska skicka hem till mig. Ska bli en intressant läsning. Kanske är det någon mer som får läsa...

Visst det har inte bara varit negativt att prata med henne. Det har även lett till många insikter. Om hur jag reagerar och fungerar när jag är ledsen och inte mår bra. Helst tyckte hon nu att jag skulle säga inför alla mina arbetskamrater att jag kan vara eller upplevas sur/otrevlig på grind av mitt mående. Känns tveksamt att jag ska göra det.

Hon rekommenderade även mindfullness, de har det på landstingshälsan till hösten. Det va 8-10 gånger, minns inte exakt. Hmm kanske nåt jag skulle behöva...men då gäller det att jag övertygar min chef om det. Vet inte.. Känns som om det nu är tillräckligt med en kommande ivf-start. 

Försöker prata, men känns som om det bara blir fel. Vet inte hur jag ska formulera mig. Sen vet man inte i vilken ände man ska börja... Ja ha det kanske löser sig med tiden...