Valborg...

Får ofta höra nuförtiden att jag är glad och positiv. Det känns ju bra att höra. Men det kanske inte alltid stämmer överens med verkligheten. Jag är tydligen en bra kameleont, som inte visar hur det egentligen är. Samtidigt så ska ju inte mina brukare på jobbet, alltid få ett bra bemötande och en bra vård. Självklart har jag som alla andra bra och dåliga dagar. Kan förstå om folk har svårt att se att jag är ledsen och sörjer eftersom jag inte visar det! Det är för och nackdelar med allt. Samtidigt blir jag så trött på mig själv ibland. Borde kanske visa mer hur det är. Jag vet inte. 

Oron i magen finns kvar. Elsas 1 årsdag närmar sig med stormsteg och jag har ingen aning om hur det kommer kännas då. Oron gnager inom mig. Det värker och skaver i mitt hjärta. Det gör ont. 

Har fortfarande ont i rumpan/skinkan och ryggen. Äter alvedon och Ipren för att minska smärtan. Stelheten och tröttheten i ryggen är också kvar. Jobbar och står i ändå, vill inte vara hemma och va sjuk heller. Skönt att åka till jobbet och skingra tankarna lite. Samtidigt som många tankar kommer när jag är ensam i bilen. 

För ett år sedan var jag gravid och lyckligt ovetande av vad som väntade. Saknar min Elsa och att vara gravid. Vill så gärna att Elsa ska få bli en stolt storasyster snart! 

I mitt halsband runt halsen bär jag bland annat en ängel. När jag snurrade runt halsbandet idag åkte ängeln av och ner i golvet. Hann tänka att det var Elsa som va här. Att hon ville tala om att hon vakar över mig. För jag sa mitt ut i tomma intet; "Elsa jag vet att du är här och vakar över mig". Jag kanske håller på att bli knäpp på riktigt? Man får tro vad man vill. Har ju haft andra "föraningar" tidigare. 

Dags att sätta fart igen. Duscha. Leta vidare efter kartongen med balkong grejer. Förbereda mig för att jobba kväll... 

Naprapatbesök...och tankar...

Varit till naprapaten med min onda rygg och rumpa. Det var verkligen välbehövligt! Så skönt att komma iväg och bli lite ompysslad, även om det gjorde sjukt ont. Hon jag gick till är en bekant. Och det kändes bra, för jag behövde inte förklara allt som har hänt med min tidigare graviditet och förlusten av Elsa. Och ryggen behövde verkligen en ordentlig genomgång. Hade låsningar på flera ställen, var sjukt stel. Ska tillbaka nästa vecka igen. 

Har tidigare pratat med pt på gymmet angående min ömma rygg, men fått till svar att det bara beror på min otränade rygg och mage. Hmm..riktigt så enkelt är det ju inte. Allt kan man inte lösa med träning. Man känner nästan som om de nonchalerar ens smärta, som om jag skulle inbilla mig. Men jag är ju inte en människa som brukar klaga. Uppfattar mig nog mer som att jag  har en hög smärttröskel, att jag inte klagar i onödan. 

Ledig dag idag. Vi har varit hemma och pysslat lite på balkongen. Lagt trall, möblerat, satt upp solcellslyktorna. Varit och handlat lite på jula, Bauhaus, Clas Ohlsson..bara skojiga affärer. Sen åkte jag en sväng å handlade mat på Ica maxi. 

Inatt sover jag ensam, sambon jobbar natt. Ligger fortfarande vid tv:n. Jag är trött. Imorgon är det åter arbetsdag, hoppas jag kan ta mig ur sängen! 

Hann även med att ringa till handkirurgen. Är så sjukt trött på att mina fingrar domnar. Att ha ont i händer/handleder. Att de låser sig osv. Fick en tid om ca 3 veckor. För att träffa en doktor, för en ny bedömning. 

I helgen har jag jobbat. Många tankar har jag tänkt. Det som återigen slog mig är känslan av att jag aldrig kommer få se min dotter gå osv. Aldrigheten kom över mig som ett slag i ansiktet. Tårarna ville bara rinna. Saknaden gör så förbannat ont! Elsas 1 års dag närmar sig. Och det gör så förbannat ont! Det värker i kroppen! Älskade barn! Mitt lilla barn. 

Har hört de som uttryckt sig att när jag väl har passerat årsdagen så ska jag typ gå vidare. Jag tror inte man fattar när man säger så. Det är inte så enkelt. Förlusten över ett barn kommer jag alltid bära med mig. Och det hjälper inte mig av att man säger att det va nåt fel på Elsa, att det va därför hon kom förtidigt. Jag mår inte bättre för det. Jag vet inte varför hon kom förtidigt och det kommer jag nog aldrig få veta. Däremot behöver jag hjälp att sortera alla förvirrade tankar och få hjälp att hantera ångesten. Få ut alla förfrusna tårar. Jag kan inte gråta på beställning, det har jag aldrig kunnat göra. Men livet gör förbannat ont, det vet jag. 

Trött, sorg, saknad...

I veckan har jag känt mig trött. Sömnen har varit både bra och dålig. Vissa kvällar har det varit svårt att sova, vilket har resulterat i att jag sovit mer kvällen därpå. Det sliter på en att inte kunna sova som man ska.. Nu har jag varit ledig i 2 dagar och sovmorgon idag med. Känner mig nog rätt utvilad nu. Återigen är det dags att jobba helg. Inte super motiverad, men det får gå. Ryggen/skinkan gör fortfarande ont till och från. 

Känner en oro i magen. Det sägs ju att man ska lita på magkänslan. Just nu vet jag inte vad oron beror på.. Det vet man ju sällan. Kanske beror det på att Elsas årsdag närmar sig. Jag är ledig på hennes födelsedag och har sökt semester på hennes dödsdag. Kan tro att första årsdagen är värst. Sen menar min terapeut att man ska försöka gå vidare. Så otroligt lätt för någon annan att säga. Ibland har jag svårt att beskriva hur jag känner och mår, borde nog berätta det för M. Ibland är det lättare att skriva ner mina tankar. 

På gott och ont har jag ibland svårt att visa mina känslor, ibland svårt att visa att jag är ledsen. Ibland svårt att gråta. Jag förstår nu att vissa då har svårt att förstå att jag sörjer. Att hjärtat värker och att tårarna aldrig vill sluta rinna. Livet gör förbannat ont! Det värker. På grund av tidigare erfarenheter i mitt liv, så är jag van att stänga av mina känslor. Det är en försvarsmekanism, jag vet. Men samtidigt blir det ett problem för mig. Det finns stunder då jag borde va ledsen och gråta, men allt fastnar inom mig. 

Denna låt med Peter LeMarc förklarar det så bra; 

Peter LeMarc 

"Gråt"

"Vad har du varit med om, vad är det som har hänt

Hela du är stel av rimfrost, ditt ansikte är spänt

Du kan inte bära det inom dej länge till

Du kan inte tysta det hur gärna du än vill

Så låt det falla ner, låt det få ett slut,

låt dej svepas med, låt det forsa ut

Som gråt, gråt, bara gråt,

låt det strömma du kan aldrig glömma

Du har försökt fly undan, låst in dej i en borg

Men vem som helst kan se ditt hjärta, ditt bröst är fullt av frusen sorg

Ingen kan leva sitt liv på en öde ö

Pressar du ner allt igen kommer du att dö

Så låt dej sköljas bort du har lidit nog,

tina upp denna, denna frusna flod

Gråt, gråt, bara gråt,

låt det strömma du kan aldrig glömma, bara gråt

Kom i min famn och låt allting brisera

Du bär på en värld och du förmår inte mera

Låt regnet falla, låt vågorna svalla,

gråt alla sår från helt bortglömda år

Bara gråt, bara gråt, gråt,

låt det strömma du kan aldrig glömma"

Jag kommer aldrig glömma mitt älskade barn, min Elsa. Hon va tuff men inte tillräckligt tuff för denna världen. Det gör så ont! Tårarna vill aldrig sluta rinna... Älskade barn! Varför??! 

Saknar....

Oftare och oftare kommer de dagarna då jag önskar att jag kunnat vara hemma. Hjärtat värker. Saknaden värker. Trött på livet. 

Trött på allt. Inte nog med att jag förlorade mitt barn. Fick dessutom en dålig bedömning på medarbetarsamtalet och det resulterade i dålig löneförhöjning. Det gör ont. Det finns ingen förståelse alls. Borde ha känt efter bättre och varit hemma mer. Frågan är hur mycket jag ska visa nu? Ska jag visa att allt inte är bra?? 

Kroppen värker...sedan en vecka tillbaka har jag haft ont i högra skinkan. Det strålar till och från ut i benet. Det värker när jag reser och sätter mig. Har provat att äta alvedon och massera med Iprengel, funkar ibland. Borde nog ta mig iväg till en naprapat. Det verkar som nåt ligger fel... Va och tränade förra veckan, då hade jag lite ont i ryggen. Därefter kom smärtan i skinkan, kan även ha sträckt mig på jobbet. 

Elsas 1 års dag närmar sig och jag undrar om jag fixar att jobba då? Kanske är det därför sorgen och saknaden är mer påtaglig nu? Det känns tungt! 

Vänner...sorg, saknad...

Jag vet att jag är dåligt på att höra av mig till mina vänner. Förstår inte var tiden tar vägen. Samtidigt mår jag ju ofta inte så bra. Många tror kanske att jag oxå har gått vidare med mitt liv. Inte att jag har glömt, men eftersom de går vidare i sina liv. Ibland känns det som om jag fortfarande är kvar på ruta ett. Jag går ju just nu i terapi eller jag pratar med någon i alla fall. Det är tungt och många jobbiga tankar och känslor som kommer upp till ytan. Kanske borde jag ha börjat prata med någon tidigare... Men lätt att vara efterklok...

Det sägs att första året i sorg är värst. Jag vet inte....

Orken är som bortblåst. Det tar mycket energi med att inte må bra. Jag vet det. Men samtidigt förstår jag inte. Jag vet inte hur jag ska orka jobba ibland. Samtidigt gör osäkerheten på vem eller vilka som talar skit bakom min rygg mig trött. Försöker verkligen att tänka mig för vad jag säger och gör. Men samtidigt är det verkligen jag, är jag mig själv när jag gör så? Trött på att någon/några inte har förståelse för att jag inte alltid orkar vara på topp. 

Självklart vill jag finnas där för mina vänner och att de ska finnas här för mig. Det är en ömsesidig relation, ett givande och ett tagande. Nu svider det i hjärtat för att jag kanske inte har funnits där. Jag vet att det är svårt att möta någon i sorg och kris. Det är svårt att veta vad man ska fråga eller säga. Tyvärr är jag inte alltid på topp. Jag är ledsen och besviken över att livet är orättvist och att jag inte fick behålla mitt barn. Frustrationen är just nu stor. Känns som om jag inte fixar något alls. Jag saknar mitt barn och jag saknar mina vänner. Jag vill att allt ska bli bra igen. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag förstår om många är trötta på min sorg. Jag vet att jag försöker hålla skenet uppe, rätt eller fel det kan ju diskuteras. Jag hoppas mina vänner kan förlåta mig. Allt kan tyvärr inte bli som förr.. Jag kommer alltid få bära med mig en sorg och en glädje över mitt lilla änglabarn Elsa. 

All kärlek och kram till er alla som orkar finnas här för mig! 

Grattis på 11 månaders dagen Elsa 👼

11 månader sen jag födde lilla Elsa idag. Hon hade så bråttom ut till världen. Det värker i mitt hjärta. Tänk vad annorlunda det hade varit om hon hade fått stanna hos oss. Livet är så förbannat orättvist! Saknaden värker i mitt bröst! Min lilla skatt, min lilla Elsa. 

Idag för 11 månaders sen låg jag på förlossningen. Hon hade rätt nyligen kommit ut. Låg i en säng och förstod knappt vad som hade hänt. Hon kom ju i vecka 24+1. Jag hade blivit mamma. Mamma till en liten flicka på 585 gram. Att jag dessutom befann mig ca 50 mil hemifrån gjorde ju inte saken bättre. Min sambo va på jobbet och fick sätta sig i bilen och köra dessa 50 mil ner till oss. 

Jag kan ibland inte fatta att det redan har gått så lång tid. Vissa saker i mitt minne är glasklara och andra inte. 

Idag är det långfredag. Det är återigen dags att jobba helg. För ett år sen var jag ovetande om vad som väntade. Alla dagar som sen kom med sorg och saknad, men det är 1 månad kvar till årsdagen. Livet gör ont. Har ännu inte lyckats bli gravid med ett syskon till Elsa. Denna eviga väntan känns jobbig.