Ångest...

Första dagen på jobbet efter semestern och allt jag kände var bara stor ångest! Va ute och jobbade och flera gånger i bilen rann tårarna. Känner mig inte redo att jobba. Allt gör så ont! 

Imorgon är den dagen du va beräknad, lilla Elsa. När jag gick hem idag fick jag en kram av Maggan. Hon sa att hon tänker mycket på mig och vet vilken dag det är imorgon. Det gjorde så ont. Tårarna höll återigen på att rinna. Min goa arbetskamrat Maggan. Imorse fick jag en kram av en annan arbetskamrat, det känns i hjärtat när de bryr sig. Att de vågar fråga hur det är. 

Pratade med chefen idag. Sa att jag behövde vara ledig imorgon och på fredag. Vet inte om jag tar semester eller sjukskriver mig. Känner mig inte redo att jobba. Att imorgon är min beräknade förlossningsdag. Det gör så ont. Min älskade lilla Elsa. Chefen undrade hur det går. Jag sa att det beror på vem jag går till och vilka jag jobbar med. 

Är sjukt trött, men har inte sovit nåt efter jobbet. Har ont i huvudet, ont i ryggen, ont i kroppen, ont i magen. När jag kom hem förut va jag sjukt varm, kändes som om jag hade feber. Men säkert bara alla spänningar som släpper. Sjukt jobbigt att ta sig iväg till jobbet idag. Just nu känns allt tungt. Vet inte vad jag ska ta mig till. 

Älsklingen är oxå hemma imorgon och det känns skönt. Han är ledig till och med söndag. Jag planerar för att gå och jobba på tisdag. Får se hur jag känner då, om jag orkar eller inte. 

Efter jobbet idag kom älsklingen hem med bakelse, kändes bra att döva smärtan med det. Saknar mitt älskade barn så otroligt mycket. En massa funderingar i mitt huvud med den ständiga frågan varför? Det gör så ont. Många frågor som jag aldrig kommer få svar på. Smärtan värker inom mig. Jag känner mig trött och sliten. Vet inte hur jag ska orka. Så svårt att vara närvarande på jobbet. Jag är där, men samtidigt inte. Tankarna far mest iväg åt andra håll. Vet att jag måste vara närvarade och ge brukarna det de behöver. 

Visst jag gör det som förväntas av mig, men orkar inte göra det där lilla extra. Orkar inte, så ofantligt trött..! 

Och visst förstår att alla inte ser hur jag mår. Deltar i samtal och skrattar när jag förväntas göra det. Men oftast är det tomma skratt. Visar upp en fasad, en mask om att allt är bra. Kanske är det fel? Men vet att inte alla kan ta och möta mina tårar och min sorg. Vet att inte alla har den styrkan och kunskapen att göra det. Och även det tar mycket på mina krafter. Att visa upp en fasad som inte är helt sann. Och stundtals går jag fortfarande runt i mitt vakuum, en  känsla av att leva i en bubbla. Att jag liksom på nåt vis inte är i denna världen. Samtidigt borde de flesta av oss som jobbar inom vården ha den kompetensen, att möta någon i kris och sorg. Men när det gäller en arbetskamrat så är det inte lika lätt. Kanske är man rädd för att säga något dumt. Säga nåt som kan såra och förstöra. Men om man vågar fråga, så visar man ju att man bryr sig. 

Att förlora ett barn är något som inte får hända. Och jag vet att det väcker många känslor och tankar. Men inget blir bättre av att man sopar det under mattan. Att låtsas att allt är bra får ju inte saken ogjord. Jag har ju fortfarande förlorat mitt barn! Och visst kanske jag sopar det under mattan när jag väljer att inte visa hur jag egentligen mår. Men samtidigt kanske det är för att orka. Orka försöka gå vidare. Men just nu känns det omöjligt. Är så otroligt ledsen för att jag inte fick behålla mitt älskade barn. Det gör så otroligt ont. Tårarna rinner. Känner mig instabil. Ibland känner jag mig som en tidsinställd bomb, där ingen vet när den ska explodera. Eller är det det den gjort nu. När jag har insett att jag inte orkar, inte orkar gå till jobbet de närmaste dagarna. Men hur blir det sen, nästa vecka, om en månad, ett år osv. Ingen vet, det får tiden utvisa. Men just nu känner jag mig trasig och halv. Känns som hjärtat ska gå sönder av all sorg. 

Jobbångest och saknad....

Imorgon ringer klockan tidigt. Det är dags att gå tillbaka till jobbet efter 3 veckors semester. Suck! Hela kroppen skriker att den inte vill. Men har inget val. Är trött i kroppen och knoppen. På torsdag är det beräknad förlossningsdag och jag undrar om jag orkar jobba då. Åh vad jag saknar mitt älskade barn, min Elsa. Varför? Den ständiga frågan. 

Mår inte så bra nu, har sjukt mycket ångest. Vet stundtals inte vad jag ska göra med mina tankar och känslor. Känner mig skör och ledsen. Ensam och trött. Borde kanske gå och prata med nån professionell. Men jag vet inte hur jag ska orka ta kontakt. Så svårt att stundtals sätta ord på alla tankar och funderingar. Men det är mycket som snurrar runt i mitt huvud. Igår va jag ute på långpromenad. Så skönt att komna ut. Att tänka på allt och ingenting. Saknar att vara gravid och saknar mitt älskade barn. Undrar såklart om jag kunde gjort nåt annorlunda. Tänker på de människor som jag förlorat i och med allt det som hände med Elsa. Att jag kanske borde ha berättat för vissa att jag var gravid. Men på grund av tidigare missfall va ja livrädd för att berätta. Tänk om något återigen skulle gå fel, och det gjorde det ju. Förlorade mitt barn. Vet att det är svårt att förstå vad vi går igenom. Men inget blir bättre av att man inte frågar. Livet gör så förbannat ont. Just nu sitter många av mina känslor på utsidan. Vet aldrig när jag ska börja gråta och det gör ju inte saken bättre. Det blir ju inte enklare att ta sig iväg till jobbet då. Men det är en del av sorgen och jag måste sörja. Sörja mitt förlorade barn, min Elsa. Suck! Allt känns tungt nu. Har känts så den senaste veckan. Orken finns inte till mycket. Så trött mest hela tiden. Sov länge imorse, visserligen oroligt. Kollade på klockan flera gånger i timman. Undrar hur det ska gå att somna ikväll? 

Lilla Elsa varför hade du så bråttom ut? Saknar dig så otroligt mycket! Hmm funderar på om jag har rätt till att få hennes journal från sjukhuset. Vet inte, kanske inte är mogen att läsa den nu. Men kanske framöver. Måste maila till Lund för att se var korten på Elsa har tagit vägen. 

Semester i Stockholm

I lördags satte vi oss på tåget och åkte till Stockholm. Jag och älsklingen. Det va så skönt att komma hemifrån och semestra lite. Vi gick runt och kollade på Skansen! Kollade runt på djuren. Såg Björn, räv, lodjur, säl mm. Tog Djurgårdsfärjan ut. Och på färjan träffade vi en bekant. Eller, det va mamman till han som vi ska byta lägenhet med. Hur stor är sannolikheten. 

Åt god mat, strosade runt på stan. Gick och tittade lite i gamla stan. Sov på hotell oxå. Åt hotellfrukost. Allt kändes så otroligt bra. Va förbi och shoppade på addnature, som dessutom hade rea. Och på naturkompaniet. Blev en houndiinitröja och handledsvärmare. Köpte en kjol på bluefox. Så otroligt skönt att komma hemifrån och verkligen göra nåt på semestern. Visst vi va ju iväg en vecka på scoutläger, men det blir inte samma sak. Promenerade runt i Stockholm. Det kändes verkligen i fötterna och kroppen. Men samtidigt va jag som vanligt sjukt trött. Förstår inte vad det är med mig? 

Fikade på både kafferepet och vetekatten. Mums så gott! 

Visst fanns saknaden av Elsa där under ytan mest hela tiden. Närmar mig beräknad förlossning med stormsteg...

Utflykt...

Varit på utflykt till Västerås igår med älsklingen. Och var man än går ser man gravidmagar eller nyfödda bebisar. Det gör ont! Och jag saknar min Elsa mer än någonsin! Är så förbannad på livet. Så ledsen över att hon inte får vara här. Det gör förbannat ont och jag vet inte hur jag ska orka. Det värker i mitt bröst och huvudvärken är här som vanligt. Tårarna kommer upp i ögonen. Vill inte. Lyssnade förut på låtar i bilen som får mig att längta efter Elsa. Vårt älskade barn som inte fick leva. Det finns absolut ingen rättvisa och mening med det. Hatar de som säger att allt har en mening. Hatar att det blev såhär. Hatar detta liv. Mitt älskade barn, min Elsa. Det känns tungt. Har inte ork och lust att göra något alls. 

Varit ute och ätit grekisk mat på Efesos ikväll. Härligt att sitta på uteserveringen och bara mysa. Gott va det oxå! En härlig slappar dag idag. Packat några kartonger, inför flytten. Fikat ute med älsklingen. Tagit en tupplur. Sådana här dagar behövs oxå ibland. Så sjukt trött mest hela tiden. 

Vi passar verkligen på att njuta nu de sista dagarna på vår gemensamma semester. Imorgon drar vi åter på äventyr. Tåg och hotell är bokat. 

Saknar mitt älskade barn. Hade två fåglar på besök förut när jag satt på balkongen. De busade och landade på balkonggolvet trots att jag satt max 30 cm bort. Blev ett kort på en av fåglarna på instagram. En kommentar från en som jobbar inom svenska kyrkan skrev att det kan vara en hälsning från andra sidan. Att någon vill visa att den har det bra där. Men att de ändå vakar över oss och finns med oss. Vet inte vad jag ska tro om saken..? 

Har varit många tankar på Elsa de senaste dagarna. En stor sorg och saknad att hon inte finns här hos oss. Mår stundtals som en påse skit. Vet inte vad som är rätt eller fel, upp eller ner. Den här aldrigheten gör ont! Gör ont att jag inte får se min Elsa växa upp. Aldrig... 

Vi ses i Nangijala älskade Elsa. 

Trött och huvudvärk börjar jag veckan med..,

Huvudvärk och trött idag. Nu på kvällen blev jag slemmig och fick svårt att andas. Kanske en förkylning på gång? Jag vet inte. Somnade i soffan förut, så sjukt trött mest hela tiden. Lite molvärk i magen oxå, men är väl mensvärk. Vet inte om all denna trötthet beror på allt som har hänt under våren? Kanske inte så konstigt egentligen. 

Ibland vill jag vrida tillbaka klockan till den 3 maj och göra saker annorlunda. Vet att det inte gör någon skillnad i dagsläget. Får ju inte tillbaka mitt älskade barn ändå. Men ändå kan jag inte låta bli att tänka så. Tänk om jag hade åkt in tidigare, hade de då kunnat stoppa förlossningen? Men som sagt hade ju inte direkt jätte ont, mer som mensvärk. Och det har man ju till och från under graviditeten när livmodern växer. Jag vet att det inte löser något att tänka såhär... Tänk om.. Nu fick jag ju inte behålla vårt älskade barn. Det gör ont! Var jag än går ser jag gravida och nyfödda barn. Alla får uppleva babylyckan. Alla utom jag! Det svider och bränner i mitt bröst. Jag kan ibland känna en avundsjuka, varför får de och inte jag? Men samtidigt vill jag inte att någon mer ska behöva gå igenom det vi gör. Och som en släkting sa; man kan aldrig förstå om man inte gått igenom det själv. Man kan inte fatta hur ont det gör. 

Funderar på att gå på nåt möte med spädbarnsfonden här i stan. Kanske är bra för mig? Vet att de träffas och fikar och pratar. 

Huvudvärken vill verkligen inte ge sig idag, tog alvedon imorse. Ingen större effekt. Va till optikern imorse, såg lika bra eller dåligt som förut. Så det beror inte huvudvärken på. Hmm... Stress? Sorg? Vätskebrist? Ja det finns många orsaker. 

Och denna trötthet, sov till och med middag förut. Va visserligen uppe vid 08 imorse, men det borde väl inte göra mig så otroligt trött. Sov sjukt mkt i lördags oxå, och trött i söndags oxå. Får snart söka för min trötthet om den behagar fortsätta. 

Trött, tankar...mm...

Är hemma och packar upp efter lägret. Borde ta mig iväg och tvätta oxå. Men känner att orken inte finns här. Igår va jag sjukt trött och sliten, orkade inte göra knappt nåt alls. Sov nästan hela dagen. Skönt att det finns möjlighet att göra det oxå ibland. Det har ju varit en intensiv vecka. Träffat gamla och nya bekantskaper. Och sömnen har inte varit den bästa. Men samtidigt skönt att komma hemifrån och tänka på lite annat. 

Dagen som du skulle födas på närmar sig lilla Elsa. Suck...tårarna rinner. Känner mig så tom. Varför? Saknaden är så otroligt stor. Hur ska jag orka? Orka utan dig, Elsa. Livet gör förbannat ont! Och det är förbannat orättvist! 

Och så kom mensen, återigen en misslyckad månad att bli gravid. Suck! Känns som om jag aldrig kommer lyckas bli gravid igen. Vet att jag inte bör tänka så, och att man inte ska tänka för mycket på att bli gravid. Men just nu är det min högsta önskan. Det är så svårt att inte tänka på det. Känner ibland en stress över att jag inte blir gravid. Jag vet att det inte har gått så lång tid. Men eftersom jag inte är jätte ung längre så känner jag ju den biologiska klockan ticka. Jag vill ju dessutom ha flera barn. Suck! Ingen bra dag idag, många tankar som far runt i mitt huvud. Och jag är trött, trött på att vänta. Trött på att må som en påse skit, så förbannat trött. 

I fredags kväll mådde jag konstigt, va sjukt yr i mössan. Vet inte om det berodde på vätskebrist? 

Ca 1,5 vecka kvar av semestern. Vet inte vad vi ska hitta på. Kanske åker vi iväg på nån dagstur någonstans. Dessutom ska vi ju flytta, så har ju några lådor att packa. Kontraktet är skrivet fr.o.m. 1/9. Ska bli skönt med en större lägenhet. Även om jag kommer sakna denna. Den är mysig men aningens trång för två personer. Och nån gång i framtiden kommer vi dessutom bli tre i familjen. Just nu känns det avlägset, men jag har inte gett upp hoppet! 

Zzz...sova va det visst...!

Fortfarande på scoutläger. Vid middagen idag kom det några och satte sig vid vårt bord. Med sig hade de en bebis, ett par månader, kunde i alla fall sitta i en barnstol. Och sen alla frågor om det gick bra för mig? Om vi skulle försöka igen osv. Det blev för mycket. Hade ju ätit upp, vilket jag är glad för. Orkade inte sitta kvar och se alla gulla med bebisen. Tårarna brände innanför ögonlocken. Så jag valde att gå därifrån. Orkade inte se andras lycka just då. Kalla mig egoistisk, men det gjorde så förbannat ont. Mitt barn fick ju inte leva, men jag måste fortsätta. Livet gör ont! Usch det kändes tungt! Ville bara gå undan och gråta....

För småbarn är ju något jag har försökt undvika ett tag. 

Mitt funktionärsuppdrag på lägret innefattar hantverk. Idag va det tovning. Åh det är verkligen super kul! På eftermiddagen drog det förbi ett rejält regnväder, med åska och blåst. Tält blåste sönder, ordentligt med regn & blixten slog ner. Fyra fick föras till sjukhus efter blixtnedslag. Ligger kvar för observation. Så otäckt när det händer.  

Trött deluxe, sov middag idag efter lunch. Visserligen bara ca 30 minuter. 

Borde släcka och försöka sova lite nu. Imorse vaknade jag med ont i ryggen, men känns något bättre nu. Hoppas på en bättre dag imorgon. God natt världen! 

3 månader...

Oj vad tiden går... Idag på dagens datum är det 3 månader sedan du föddes, min lilla Elsa. Kan inte fatta att det redan har gått 3 månader. 

3 maj 2014 föddes du och vårt liv förändrades. Åh lilla hjärtat vad saknaden kom över mig nu! 

Idag skulle det va 19 dagar kvar till förlossningen, känns så knäppt att tänka så. 

Just nu ligger jag i ett tält på scoutläger. Det skulle inte vara så, men det blev visst inte som vi tänkt  oss. Hoppas på att snart vara gravid med ett litet syskon till dig Elsa. Men just nu känns det förbaskat tungt. Jobbigt att du gick en så tuff start. Jobbigt att du inte orkade. Lilla hjärtat. Varför? Den ständiga och återkommande frågan. Hur mycket mer ska vi orka gå igenom? Ibland ställer jag mig frågan om det ens är värt det.. Och ja det hoppas jag. Längtan efter ett barn kan ingen ta ifrån mig. Och jag kommer inte sluta förrän vi lyckas. Fasen så ont det gör. Älskar dig så min lilla Elsa..! 

Nu ska jag försöka koppla av och sova. 

Grubblerier...kan inte sova...

Åh så va det där med att komma till ro och sova oxå.. Suck! Tycks inte gå nu. Imorgon (lördag) bär det av på scoutläger en vecka. Tycker det ska bli kul och så, men samtidigt..jag vet inte. Kommer ju inte kunna gå till graven på en vecka. Känner lite ångest över att åka iväg. Tänk om jag inte fixar det? Suck...

Längtar så efter att vara gravid igen. Tycker att alla runt mig skaffar barn, är gravida och får ett friskt barn.  Men inte jag.. Jag måste gå igenom förlusten av ett barn och denna sorg. Känner mig snuvad på livet. Det ska inte vara såhär. Min älskade lilla Elsa. Är så ledsen att du inte finns kvar här hos oss. Jag skulle ju vara höggravid nu och gå och vänta på att få föda... Men men nu blev ju inte livet som vi hade tänkt oss. Det gör så ont! Nu har det ju gått en tid sedan Elsa lämnade oss och det är liksom ingen som frågar hur vi mår.. Och vad ska man i så fall säga? Att det går, men ändå inte. Jag vet att ingen kan förstå utom de som själva har gått igenom samma sak. Har stundtals känt mig lite låg idag, vet inte varför. Kanske PMS? Men det borde man väl inte känna av en vecka innan beräknad mens? Hade sån sjuk halsbränna så jag va tvungen att gå upp och ta Samarin förut. Suck! Ja ja måste strax återvända till sängen och försöka sova igen..