Nyår!!!

Nyår firas just nu hemma i soffan. Ätit lite kex, ost, chips och godis. Blev några glas skumpa oxå. Nu kämpar jag för att hålla mig vaken till 12-slaget. Jobbat kväll idag och imorgon jobbar jag dag! Känner mig trött och sliten. Hoppas på att 2015 kommer ge mig många glädjeämnen. Det har varit ett långt år 2014. Blandat med både glädje och sorg. 

Vid nyår förra året va vi gravida. Jag va nykter och mådde sjukt illa hela tiden. Sen kom lilla Elsa alldeles för tidigt. Det var en lycka över att vara föräldrar. Men glädjen blev kortvarig då hon efter två dagar lämnade oss. Efter det kom sorgen och krisen. Är fortfarande inte återställd, kommer aldrig bli det igen. Nu håller jag tummarna för att 2015 kommer ge oss mer lycka och även ett barn till. Ett syskon till Elsa. 

Kanske är året 2015 vårt år. Så glad att jag har min älskade sambo. Har även lärt känna många underbara änglaföräldrar. Önskar att vi slapp dela denna sorg över att ha förlorat ett barn. 

Önskar alla ett gott slut och ett gott nytt år 2015. 

Måndag och ny vecka...

Jobbat 7-16 idag. Efter jobbet kommer jag hem med värk i nacken och huvudet. Sambon upptäcker flera knutor i ryggen, på skuldrorna. Måste boka tid för massage. Va upp på stan och löste in mina friskvårdscheckar på Harmony. Så de räcker i 6 månader till. Där har jag ju tidigare gått på massage. De hade även fotvård. Så ska ta tag i och boka lite efter nyår. 

Har jobbat med en stressad arbetskamrat idag. Kan tro att det påverkar också. 

Idag fick jag en kallelse till landstingshälsan. Ska dit den 12 januari för kartläggningssamtal med en företagssköterska. Får se hur det går och hur det känns. Det är bara 14 dagar dit. Undrar vad de kan hjälpa mig med. Innan det känns det inte så panikartat att kontakta Sankt Lukas eller? Jag vet inte. Vet inte mycket nuförtiden. Känner mig tankspridd och har svårt att minnas saker. Kroppen känns trött och sliten. Jag får till och från kliande utslag lite här och där. Kroppen mår inte så bra. Det är mycket den bär på, många känslor och tankar. Många tårar. Tårar som ständigt vill rinna, men det är sällan de visar sig. Jag har mycket i mitt bagage och stundtals är det tungt att bära. 

Huvudet och nacken värker fortfarande. Ligger redan i sängen och ska försöka sova. 

Kvällstankar....

Tror att man ska försöka uppskatta sina vänner och bekanta mer. Jag vet att jag har varit dålig på det. Har liksom haft fullt upp med mig själv. Det har varit jobbigt bara att ta mig upp ur sängen och iväg till jobbet. Såhär i efterhand kanske jag borde ha stannat hemma mer. För sorgen och alla tankarna tar verkligen på mig. Jag är så förbaskat trött mest hela tiden. 

Apropå att uppskatta andra mera, så gav jag min arbetskamrat en lite julklapp. Det va till min arbetskamrat M som jobbade för mig förra helgen. Efter det att en av våra pensionärer dött väldigt hastigt. M uppskattade presenten, och visst som hon sa hade jag ju inte behövt köpa nåt. Men det betydde så otroligt mycket för mig att hon kunde ta ett pass till. 

Med tanke på allt som jag har gått igenom så tar jag inte längre saker och ting förgivet. Inget blir som jag har tänkt mig. Livet blev inte som planerat. Ofta känner jag mig frustrerad över att allt går åt skogen. För det är så det känns. Man får aldrig en andra chans att göra saker ogjort. Jag är trött, förbannat trött! 

Och självklart påverkar även det min chef har sagt till mig. Hur jag reagerar och agerar i det som händer. Jag försöker verkligen att tänka på hur jag beter mig nu. Det är inte okej att andra ska må dåligt för att jag uttrycker mig dumt. Men samtidigt kan jag önska att det skulle finnas lite förståelse också. Kanske befinner jag mig fortfarande i en kris. Jag vet det har ju inte gått så lång tid än, snart är det 8 månader. Tiden går både fort och sakta. Jag vill ju såklart må bra. Men som sagt det är inte så lätt. Ibland vet jag inte vad som upp och vad som är ner. Och visst jag förstår att jag behöver ha någon att prata med. Men att ta steget och våga ringa det där samtalet är inte det lättaste. Jag vet att jag borde. Men inte heller så lätt när orken saknas. Ibland funderar jag på om jag dessutom är deprimerad? Jag vet inte. Så mycket som jag inte vet. Och när orken sviker vet jag inte vad jag ska ta mig till. Är ständigt trött! 

Julen 2014...

Julen är över. Har varit blandade känslor. Förra året va jag gravid, det är jag inte nu. Det värker i hjärtat. Det skulle ha varit Elsas första jul. Och visst det är hennes första, men hon finns ju inte här hos oss. Det gör så ont. Lilla hjärtat. 

Julafton firade vi hos mina föräldrar efter att vi båda hade jobbat. Blev mycket julklappar. Men jag kände mig ändå halv. Elsa skulle ju ha varit här. Jag vet livet är orättvist. Jag bär fortfarande med mig frågan VARFÖR? Kommer aldrig få svar på den frågan tyvärr. Suck! 

Igår kväll jobbade jag extra. Det va inte i min ordinarie arbetsgrupp, men skoj att träffa lite nygamla pensionärer. 

Idag har det varit en hemma dag. Tog en promenad till netto för att handla lite. Lyxade med en kopp te när jag kom in. Kanske blir det även ett bad sen? 

Sambon jobbar till klockan 20 ikväll. Gör i ordning lite mat. Vi behöver båda ha matlåda imorgon. Är inte direkt hungrig. Vi får se om jag är hungrig när maten är klar och sambon hemma. 

Från och med nästa år ska jag ta tag i att komma igång och träna och försöka gå ner några kilon. Det får bli mitt nyårslöfte, även om jag inte brukar ha några. 

Julstök och samtal med chefen...

Idag frågade min chef hur jag mådde efter helgen. Jag sa att det är ju lite blandade känslor. Hon sa att hon hade hört om det men ville gärna att jag skulle berätta, vilket jag oxå gjorde. Jag tänkte dessutom på att hon sa vid medarbetarsamtalet att jag inte bjuder in till vidare samtal när hon frågar något. Men det kändes skönt att prata om det igen. Hon undrade hur det kändes att göra HLR på någon. Hon sa även att man aldrig vet vad man möter, vilket är väldigt sant. Jag va tvungen att fylla i sjukanmälan i dator oxå. Självklart gjorde jag det. Att min arbetskamrat blivit hemskickad vid det liknande fallet berodde på att hon va vikarie och inte utbildad. Sen beror det ju på hur man reagerar också. 

Berättade även om att de fortfarande inte hört av sig från landstingshälsan. Hon sa att det ska de göra, även om jag inte kan få en tid förrän i januari. Hon hade ju gett dem ett uppdrag och det måste de fullfölja. Hon trodde återigen att Sankt Lukas skulle ge mig bättre hjälp att det skulle hjälpa bara att prata med någon. Det är ju dessutom via telefon och lättare att prata med någon så än ansikte mot ansikte. Jag vet inte. Jag tycker ofta det känns bättre med ett personligt möte. Även om det är förbaskat jobbigt. 

Efter jobbet blev det en tur till mariebergs galleria eftersom någon va tvungen att köpa julklappar i sista minuten. Sen klädde vi julgranen och la under lite klappar. 

Så sjukt trött nu, det har jag varit till och från hela dagen. Har varit många långa dagar. Känner mig sliten i kroppen och knoppen. Oj klockan är jätte mycket. Borde ta tag i mig själv och hoppa i duschen. Julafton imorgon känns overkligt. Är inte motiverad för fem öre. 

Ledig idag... Saknar min älskade Elsa..♥️

Blev en hemma dag idag. Har slagit in alla julklappar. Och även presenterna till min kära sambo som fyller år på annandag jul. Insåg att jag faktiskt redan är färdig med julklapparna. Skönt! 

Imorgon vankas det jobb igen. Har ringt och sagt att jag kommer. Blev uppskriven på sjuklistan igår kväll. Nu mår jag mycket bättre. Men visst är det en massa tankar som snurrar som vanligt. Undrar om chefen tänker prata nåt med mig imorgon? Upplevelsen från igår blev ju lite mycket. Men men. Vårt jobb är ju väldigt oförutsägbart. Man vet aldrig vad som händer och vad man möter. Vet en arbetskamrat som va med om en liknande händelse och hon fick gå hem från jobbet. Men som sagt det beror väl på hur man reagerar också.  Hon fick dessutom ett samtal med chefen. Vi får se hur det blir. Ambulanspersonalen va väldigt noga med att fråga hur jag mådde efteråt, de frågade flera gånger. Och det kändes både och. En av dem frågade om jag hade funderat på att bli sjuksköterska. Vilket jag sa att jag hade. Man kan ju undra varför de frågade. Vet att jag uppträdde väldigt lugnt i sammanhanget. Kanske va det det som de såg? Hmm blir till att fundera på om jag ska läsa till det igen. Just nu känns det som om det är mycket annat som jag måste ta tag i först. 

Ser många vänner och bekanta som fått barn eller är gravida. Längtar så efter att själv va det. Saknar gravidmagen. Ska nog försöka med ägglossningstest, för att kunna pricka rätt. Sen efter jul gäller det att ta tag i träningen och vikten. Någon mer gång måste det väl vara min tur. Tredje gången gillt kanske? Jag vet att jag alltid kommer ha lilla Elsa i mitt hjärta. Hon kommer alltid vara min första dotter. Jag saknar henne så oerhört. Tänk vad annorlunda allt hade varit om hon hade varit här hos oss. Jag är en mamma men jag råkade bli en änglamamma. Lilla Elsa hjärtat varför?? Varför va du tvungen att lämna oss? Det gör så ont! Lilla vännen jag vet att du har det bra där du är. Men jag saknar dig så otroligt mycket. Tårarna rinner och jag vet inte hur jag orkar vidare. Vet inte. Mycket känns just nu ovisst. Känner en ångest inför den kommande julen.  Vill inte. Måste åka och tända ljus vid graven. Älskade barn, älskade Elsa. Vi ses igen! 

Annorlunda helg det blev...

Det blev en annorlunda helg. Skulle jobba delad tur idag, men fixade inte att gå tillbaka. Det hände en sak på jobbet imorse. Fick adrenalinkick deluxe. Efter det kände jag mig skakig och hade hjärtklappning. Kände mig knäsvag. Är lite förvånad att mina arbetskamrater vågade ha mig ute på vägarna över lunch. Men man tänker ju inte så. Kände mig ju även lite chockad efter händelsen. Tror inte jag hade gjort ett bra jobb om jag hade gått iväg och jobbet. Sjukt tacksam för att M kunde ställa upp och jobba ett pass till!  Otäckt att må så. Men har pratat mycket om det idag, med arbetskamraterna, sambon mfl. Fryser ena stunden och svettas andra stunden. Det har ju varit några tuffa veckor så antar att även det påverkar  

Så nu har kvällen mest spenderats i soffan. Har känt mig trött och slut. Känner mig lugnare nu. Hjärtklappningen har avtagit. Inser återigen att livet är väldigt skört. 

Imorgon har jag en ledig dag och tänkte att jag ska fixa det sista med julklapparna. Och självklart ska jag sova länge. Förresten jag vet att jag gör ett bra jobb. Det fick jag höra från en extern person och det känns förbannat bra. Nu kallar sängen.. God natt!!

 

Morgonfunderingar....

Landstingshälsan ringde inte igår. Men det kändes väntat med tanke på att mina problem inte är arbetsrelaterade. Jag är trött, så förbannat trött på allt! 

Jobbarhelg är det nu. Motivationen är som bortblåst. Inte så konstigt med tanke på allt som hänt de senaste veckorna. Alla tankar och känslor. Känner mig besviken på livet. Inget går längre som jag vill. Jag har inte kontroll. Jag är dömd. Dömd för att jag är elak. Det gör ont, väldigt ont. Kämpar för att inte börja gråta igen. Vet inte hur jag ska bete mig på jobbet. Väntar på att få nästa stöt i ryggen. Vet att den säkert kommer. Ibland känns det som om någon vill fråga saker. Det känns lite extra krystat med personen som man tidigare jobbat bra ihop med. Jag fattar inte. Antagligen är det bara mina hjärnspöken. Inte kunde jag tro att det var såhär illa. Att jag är en sån hemsk person. För det är så det känns. Sanningen gör alltid ondast. Sen vet jag ju inte om det är så illa som chefen säger. Jag hade ingen chans att förklara mig och det tycks tydligen spela mindre roll. Men nu ska jag ju tydligen inte heller få någon hjälp. Bollen ligger åter hos mig, jag måste ringa. Orkar inte. Det kommer bli en annorlunda jul på flera sätt i år. Orkar inte... 

Telefonsamtal med chefen..och massa tankar..

Eftersom jag har varit ledig i två dagar och inte pratat med min chef så skickade jag ett sms till henne. Hon ringde upp. Hon råkade visst va ledig, men det visste ju inte jag. Hon hade pratat med landstingshälsan igår. Nu var inte mina problem arbetsrelaterat... Suck jag blir så förbannat trött!!! Om jag är otrevlig på jobbet så borde det ju va arbetsrelaterat eller? Och eftersom jag dessutom sagt till min chef att jag inte trivs. Men men. Och varför ens ta upp det på medarbetarsamtalet om det inte är arbetsrelaterat? Just nu fattar jag ingenting alls. Det är lika bra att jag blir sjukskriven eftersom jag bara gör fel på jobbet. Jag orkar inte mer! 

Dessutom hade de dåligt med tider på LH. Möjligtvis någon tid i början på januari. Dessutom är det ju stängt eftersom det snart är jul. Hon trodde att landstingshälsan skulle ha ringt mig idag, vilket de inte har gjort. 

Jag borde söka hjälp tidigare än januari, för nu är det tydligen lite akut. Enligt min chef. Suck! Så chefen rekommenderade att jag ska kontakta st Lukas stiftelsen. För att prata om allt gällande Elsa. För enligt henne är det som allt bottnar i. Jag orkar inte! Jag kan inte ringa, vet inte vad jag ska säga. Var ska jag börja. Allt är just nu mitt fel. Och även det känns fel. Så trött på människor som talar om vad jag ska göra eller inte. Känner mig som en stor påse med skit, som det tydligen är helt okej att sparka på. Det finns ingen empati och medkänsla längre. Va någon som sa att jag har rätt att må dåligt över att jag förlorat mitt barn. Det tycker jag att jag borde få. Men det gäller tydligen att inte visa något, utan jämt vara glad och trevlig. Jo jo..

Som en försvarsmekanism har jag stängt av mina känslor. Vilket kan göra att jag upplevs som kall inför omvärlden. Jag vet inte hur jag ska göra för att allt ska bli rätt igen. Det går inte att radera det jag sagt och gjort. Men samtidigt väldigt fegt att skylla allt på mig. Men då vet jag ju att det är helt okej att berätta för chefen när man blir dåligt bemött av sina arbetskamrater. För problemet finns inte bara hos mig.

Imorgon ska jag visst ta mig till jobbet igen. Men varför kan man ju undra? 

En kompis hävdar att min chef och mina arbetskamrater skulle få handledning i hur man bemöter någon i sorg. Det känns lite skrämmande med tanke på att jag jobbar i vården. Och även min chef är undersköterska i botten. 

Men det känns samtidigt som om vissa undviker mig. Man vågar inte fråga. Jag har ingen aning om vem som sagt något till chefen. Det känns som om alla pratar bakom min rygg. Vet en arbetskamrat som sa tidigare att hon hade förståelse för om jag var ledsen och sur. Men det är bara en som sagt det. Jag skiter snart i allt! Jag orkar inte. Livet blev verkligen inte som jag hade tänkt mig och tydligen ska jag straffas för det länge. Jag är inte längre stark. Jag är svag, ensam och ledsen. Jag kommer aldrig mer få träffa mitt barn, min Elsa. 

Trött, trött... När ska det bli bra för mig?

Ledig dag idag. Sov rätt länge, är ju så sjukt trött mest hela tiden. Suck...! 

Har ännu inte hört något från landstingshälsan. Blir nästan lite sur på allt. Så lång tid ska det väl inte behöva ta. Jag är så sjukt trött. Trött på att må såhär. Blir så mycket missförstånd. Jag orkar ju inte med mig själv, hur ska jag då orka med alla andra? Känner mig stundtals isolerad. Ingen som hör av sig, kanske är jag tråkig att vara med när jag mår såhär. Troligtvis. Men samtidigt har väl de flesta fullt upp inför julen oxå. 

Det blir en lång dag idag...

Vaknar med huvudvärk idag. Dessutom innan klockan ringer för att sambon snarkar. Suck! Det blir en lång dag idag. Har även ont i nacken. Snart faller väl hela kroppen sönder. Jag är så trött. 

Det värmer när man får meddelande från vänner som skriver att de har läst i bloggen. Och verkligen förstår att jag mår skit. Att jag har det tufft på jobbet. Jo tack! Just nu känns det som om jag hela tiden måste tassa på tå. Jag måste hela tiden tänka extremt mycket på vad jag säger och gör. Det är tufft, förbannat tufft. Orken måste finnas till just det. Inget annat är prio nu. Jag är så otroligt trött på allt! 

Jag vill egentligen inte gå till jobbet idag. Hela kroppen skriker nej. Men jag måste. För jag är så stark. Tror ingen riktigt förstår hur tufft det är. Jag är så trött på att må såhär. På nåt vis hoppas jag att jag orkar igenom detta. Kanske behöver jag vara hemma och vara sjukskriven ett tag? Inte optimalt om jag skulle bli det nu. Men jag vet inte hur mycket mer jag orkar med...

Samtal med chefen... Igen...

Samtal med chefen... Igen. Jag sa till henne att jag hade tänkt ringa mig sjuk idag. Återigen får jag höra att jag är stark som går till jobbet trots att jag mår som jag gör. Jag känner mig inte stark. Så rädd för att säga nåt som blir fel. 

Anledningen till att hon inte sa något för en månad sen, va att då va det bara nån som hade sagt att jag hade ett dåligt bemötande. Jag hade även behandlat någon som luft. Kanske har hon kollat hur mitt beteende har varit den senaste månaden också. Samtidigt va det ju ett bra tillfälle vid medarbetarsamtalet, det va ju avsatt en timme. Och ingen knackar på och stör. Möjligtvis hade det väl gett mig tidigare hjälp om hon hade sagt något en månad tidigare. Samtidigt hade väl färre behövt må dåligt för att jag är en idiot. 

Känns som om alla går runt och pratar om mig, men så skulle det visst inte vara. Jag vet inte. Kan tro att det pratas om mig. Jag ska försöka vända det negativa till positivt. Jo det är ju jätte lätt. 

Chefen hade pratat med landstingshälsan och tydligen va företagssjuksköterskan sjuk,som hon pratat med tidigare. Hon vill slippa berätta om allt om igen,för en annan sjuksköterska så hon skulle ringa imorgon igen. Inte bara vad det gäller mig utan även andra saker i arbetsgruppen. Det hade tydligen varit tal om någon form av handledning i grupp oxå, men det skulle tydligen inte ge mig så mycket. För enligt min chef har jag större och mer omfattande problem. Mm så roligt när folk talar om för en hur man mår och vad man har för problem. 

Känns stundtals som jag är på väg tillbaka in i bubblan, som jag bodde i precis efter att vi förlorade Elsa. 

Så sjukt trött. Det va verkligen tufft att gå till jobbet idag. Känns på nåt vid skönt att det bara va en kväll, på 6 h. Imorgon blir det värre jobbar 7-16. Och självklart är jag inne. Motivationen är låg. Men jag är ju så stark som tar mig iväg. Har börjat hata ordet stark. Det är inte längre ett positivt ord. Känner mig stundtals dum för att jag är stark. Jag borde ha klappat ihop tidigare. Jag borde ha varit mer ledsen och kanske till och med gråtit en skvätt på jobbet. Jag ska sluta vara stark, och visa upp en falsk fasad. Jag ska vara ledsen och sårbar. Det är en grym värld vi lever i. 

Jag är förbannat less och besviken på livet. Det ska inte vara såhär. Jag ska inte behöva må skit. 

Ligger i sängen. Trött, sliten. Kroppen värker både här och där. Ångesten river i mitt bröst. Har svårt att slappna av. Vågar inte blunda. Tankarna far runt runt.,..

Sa förresten till chefen att detta va ju verkligen en toppen bra julklapp. Men hon tyckte det va bra, att satsa på mig själv. Att jag ska få må bra. Men jag känner en oro inför att få denna info av henne. När jag inte vet när jag får nån att prata med på landstingshälsan. Julen närmar sig med stormsteg och jag är livrädd!! 

På medarbetarsamtalet drog hon även upp hur det funkar med tidigare destruktiv problematik. Hmm. Visst det kan ju ha ett minimalt samband eller? Undrade om de följde upp det? Men nej det görs inte. Jag är ju frisk nu, sen några år tillbaka. 

Men problematiken kvarstår ibland och när jag mår dåligt blir det extra påtagligt (vilket jag inte sa till chefen). 

Sjukt trött på allt...

Ju närmare natten jag kommer desto mer ångest får jag över att gå och lägga mig. Alla tankar som kommer då. Det gör så ont. Har svårt att varva ner och komma till ro. Igår rensade jag i skafferiet för att försöka minska de negativa tankarna. Motivationen att åka och jobba är minimal. Vad ska jag dit och göra om jag inte kan vara snäll och respektera mina arbetskamrater? 

Har haft och har hjärtklappning. Känner mig orolig över att åka och jobba. Tänkte faktiskt sjukskriva mig ett tag. Men samtidigt vet jag att det är brist på vikarier. Man ska inte behöva tänka så. Jag är jätte nervös att åka till jobbet. Fortfarande har de inte ringt från landstingshälsan. 

Jag känner mig rastlös men samtidigt får jag inget gjort. Vet inte hur jag ska vara på jobbet. Vad jag ska säga och göra. Man borde inte behöva tänka så. Men jag måste eftersom jag är boven i dramat. 

Om någon frågar hur det är idag, ska jag vara ärlig och säga att jag mår dåligt. 

Funderar på att skicka sms till min chef, för att se om hon har tid att prata med mig under eftermiddagen. Jag vet inte. Kanske borde jag förklara mig. Men behöver veta om hon har kontaktat landstingshälsan igen. Kom på att hon kanske har missat att vi inte har hemtelefon längre utan bara mobil.  Blä. Jag vill verkligen inte behöva må såhär. Vill inte åka till jobbet. Undrar hur många andra som vet. Undrar om chefen sagt nåt till nån av mina arbetskamrater? Kanske driftsledaren vet. Känns som det spelar mindre roll. Förståelsen finns ju ändå inte. Jag är så förbannat trött på allt. Borde väl vara så att landstingshälsan kontaktar mig innan jul i alla fall. Hoppas på det! Sen vet vi ju inte hur det kommer fungera. Ev va det tal om att träffa en sjuksköterska först för att planera behandlingen. Vet inte hur det blir och just nu känns allt så ovisst. Ångesten och oron bär jag ständigt med mig. Jag är så förbannat trött... Och ledsen! 

Tredje advent... Många tankar...

Vet just nu inte vad som händer med min kropp. Har ont i ryggen, nacken och skuldror, sen en tid tillbaka. Igår och även har jag även fått ont i ett knä. Är det kroppens sätt att säga ifrån? Att det är nog nu. 

Jag känner mig sliten och trött. Ena natten sover jag många timmar och andra nätter få. Det är jobbigt att ha det så. Orkar inte ta tag i att göra så mycket. 

Bor fortfarande i ett flyttkaos och vet inte riktigt var jag ska börja. Förstår nu i efterhand inte varför vi va tvungna att flytta mitt i allt. Ännu en till sak som tar så otroligt mycket energi. Jag orkar inte. Visst lägenheten är charmig men det är mycket som behöver göras. Det är skönt med ett extra rum. Det är bra att ha om jag blir gravid i framtiden. Allt känns just nu så ovisst. 

Igår va vi på en loppissväng och en sväng till Ikea. Det börjar bli lite mer ordning på vissa ställen hemma. Men allt känns just nu övermäktigt. Jag mår inte bra. Känner mig ständigt trött och ledsen. Julen närmar sig och ångesten över den. Nu skulle ju Elsa vara här och fira sin första jul. Hon va ju beräknad till augusti, så hon kunde ha varit 4 månader, eller 7 månader. 7 månaders dagen har passerat. Men Elsa är inte här i livet. Det gör förbannat ont!! Tårarna rinner. Varför ska livet vara så orättvist? Varför? Hur ska vi orka vidare? 

Idag blir det en sväng till mina föräldrar för att äta mat. Vi ska även hämta en skänk som vi ska ha i sovrummet. Vore skönt att även få lite ordning där. Vi har sjukt mycket kläder, som ligger i en enda röra i sovrummet. Orken har inte funnits att plocka i ordning. Den finns fortfarande inte. Men vi måste få lite ordning snarast. Innan jul har vi pratat om som deadline. Hoppas vi orkar fixa färdigt. Sen blir det ju inte bättre när jag mår som en påse skit oxå. Vi blir irriterade på varandra, fast det inte är meningen. Det är så lätt för någon annan att döma och säga att man ska vara på ett visst sätt. Nej nu måste jag sätta fart och hoppa in i duschen. 

Nån dag ska jag väl kunna få må bra eller är det för mycket begärt? 

Tankar angående medarbetarsamtalet...

Självklart har jag även gjort bra saker på jobbet. Jag vet att jag har ett bra bemötande mot mina brukare. Det har även mina arbetskamrater sagt till mig. 

Min chef hade pratat om mig med landstingshälsan för ca 1 månad sen. Men jag undrar varför hon väntade så länge med att släppa bomben. Varför har hon inte sagt något? Antar att det är jobbigt för henne med. Men ändå. Kanske passade det bra eftersom det var dags för medarbetarsamtal. 

Det här va ju verkligen en toppen bra julklapp till mig. Som om det inte redan va tillräckligt. Jag orkar inte. Känns meningslöst att gå och jobba. Jag vet inte när nästa stöt i ryggen kommer. För det är så det känns. Det är så många tankar och funderingar som far runt i mitt huvud. Mår som en påse skit. 

Orken är som bortblåst. Finns ingen energi att göra något alls. Jag sa tidigare att detta skulle inte knäcka mig, men just nu vet jag inte. Så mycket oro och ångest i kroppen. 

Samtidigt är jag tacksam över att jag kommer få någon att prata med. Hoppas på att det kommer fungera. Fick ju ett telefonnummer till Sankt Lukas av min chef tidigare. Det har bränt i mitt mobilfodral länge. Har inte kunnat ringa, har inte vetat vad jag ska säga. Det sägs att tiden läker alla sår. Just nu känns det främmande. Jag vet att kanske kommer jag att må bra en dag. Just nu känns det långt bort. Jag känner mig väldigt trasig nu. Och det känns som om hela världen har vänt ryggen mot mig. Det gör ont. Kämpar för att inte börja gråta igen. Orkar inte. 

Allt va verkligen inte negativt med medarbetarsamtalet. Kan tro att det uppfattades så i tidigare inlägg. Men jag blev så otroligt besviken och ledsen. Sanningen gjorde så ont. När man går runt och tror att allt är bra så blir allt bara så fel. 

Läste nyss igen det min chef skrivit i bedömningen, det gör så ont. Hur ska jag förmå mig att överhuvudtaget gå och jobba på måndag? Fattar inte. Jag har sagt att det är okej och bjuder inte in till vidare samtal. Kan tro att det är rädslan över att bli ledsen och gråta. För gråten finns alltid där under ytan. Det handlar inte om att visa upp en perfekt fasad. Men jag kanske inte alltid orkar visa att jag är ledsen. Jag är livrädd för att be om hjälp. Det har blivit ett stort svart hål inom mig. Och jag känner mig just nu tveksam om det någonsin läker. Jag är så förbannat trasig. Varför ska det behöva gå såhär långt? Vad jag önskar att någon sett tidigare att jag inte mår bra. Tidigare erfarenheter i livet gör att jag har svårt att öppna mig. Har träffat många som sviker. Jag vet att jag måste bli bättre på att be om hjälp. Det gör så förbannat ont! Jag har fått dålig hjälp av sjukvården att bearbeta allt som har hänt. 

Det här är min sämsta bedömning. Det gör så ont att behöva läsa vad hon tycker om mig. Att jag ska straffas för att jag har förlorat mitt barn. Om och om igen. Jag orkar inte. Allt är en tolkningsfråga och det gäller att trycka på rätt knappar. Det borde hon veta... Men men.. Orkar inte. Tårarna rinner...

Om jag ska gå iväg och jobba nästa vecka, så ska jag hålla en låg profil. Inga kommentarer, inget snack alls. Men just nu känns det som om orken inte lär infinna sig för att överhuvudtaget ta mig upp ur sängen och iväg till jobbet. 

Känner inte ens glädje över att träffa mina brukare. Det är annars det som brukar motivera mig att gå till jobbet. Nu känns inget viktigt längre. 

Jag vill ju verkligen ingen illa. Jag vill inte ha ett dåligt bemötande mot andra. Jag vill inte att människor ska bli ledsna för saker jag har sagt. Jag är en idiot det vet jag. Med en jätte stor sorg inom mig. Nån dag borde väl även en sån som jag få må bra i livet... 

Medarbetarsamtal...jag checkar ut...!

Är så trött och sliten. Huvudet och ryggen värker. Jag är ledsen och besviken. Har varit på medarbetarsamtal och jag känner mig tom och ledsen. Tårarna bara rann. När de väl börjat rinna så va de svåra att hejda. 

Mitt humör pendlar tydligen mycket. Och jag har ofta ett dåligt bemötande mot mina arbetskamrater. Det hade tydligen varit flera gånger, och hon kunde inte i nuläget säga ett specifikt tillfälle. Det känns som en kniv i ryggen. Ingen har sagt något till mig, utan istället gått till chefen. Det gör ont. Trodde det skulle finnas en förståelse, men tydligen inte. Jag har ju förlorat mitt efterlängtade barn. Hon kunde ju inte heller säga vem som sagt något, för det spejade ju ingen roll i det hela. Jag tror jag ska checka ut från allt. Jag orkar inte... Blir samtal med landstingshälsan för min del. Chefen hade redan pratat med dem. Och de skulle kontakta mig snarast. 

Just nu vet jag inte hur jag ska förhålla mig till nåt. Känns som om det inte är någon idé att gå till jobbet alls. Jag är så trött på allt. 

Jag vet inte vad jag ska svara när de frågar hur jag mår. Väldigt sällan någon frågar också.  Men det beror delvis på mitt humör, enligt chefen. Och visst jag svarar ofta att det får gå, för på nåt vis gör det ju det. Men som sagt, just nu saknar jag förmågan att veta vad jag ska göra med allt. Inget spelar längre någon roll. 

Kanske gick jag tillbaka för tidigt och jobbade. Jag vet inte. Vet ingenting längre. Allt känns meningslöst... 

Turligt nog är jag i alla fall ledig 3 dagar nu. Vet inte hur jag ska förhålla mig till allt som händer. Vet inte vad jag ska känna och tänka. Känns som om någon har sprakat undan benen för mig... Jag vet inte om jag tar mig upp igen.. 

Helgen som va...en tur till Ullared!

I helgen som va tog jag och sambon oss en tur till gekås i Ullared. Helt sjukt egentligen att åka ca 70 mil tur och retur över en dag, bara för att shoppa billigt. Men som sagt, det va skönt att bara komma hemifrån en stund. 

Framför oss i kön stod ett par. Hon va gravid. Jag såg att de köpte diverse tillbehör till kommande bebis. Jag hann tänka, att vi får hoppas att det går vägen. Blir lite katastroftänk när man har förlorat ett barn. Det som inte ska hända, hände just oss. Det är inte rättvist. Kanske gjorde vi fel som inte handlade allt innan. Men jag va ändå förberedd på att bli mamma. Vi hade tänkt åka ner till Ullared längre fram i min förra graviditet. Nu blev det ju inte så. 

Vägen ner till Ullared är bitvis samma väg som ner till Skåne och jag insåg att jag inte hade åkt där sen jag var gravid alternativt när jag hade förlorat Elsa. Suck! Konstigt hur saker och ting hänger ihop. 

Igår blev det en slapp dag hemma. Plocka upp allt fint vi hade köpt. Plocka i ordning  och inreda i extra rummet. Efter att vi har målat om. Blev grått istället för grönt, mycket snyggare. 

Sen va vi ute och käkade med en kompis på Coco Thai. Gott. Buffé va det. 

Nu är det snart dags att åka och jobba kväll. 

7 månader sen Elsa föddes och tiden efter...

Tänker tillbaka på året som har gått. Jag vet det är inte slut än. Det började med en stor lycka över att vara gravid. Vi hade försökt så länge. Höll precis på att starta en utredning om varför vi inte blev gravida. Det fanns ett tidigare missfall som gjorde att vi inte vågade hoppas. Då i maj 2011 slutade graviditeten i missfall, samma dag som jag gick in i vecka 12. 

På min födelsedag berättade vi för mina föräldrar. Hade precis varit på det tidiga ultraljudet. 

Sen i maj så blev vi föräldrar. Det va en stor lycka men också en stor skräck. Det va ju alldeles förtidigt. Att föda ett barn i vecka 24+1 är väldigt omtumlande. Jag var inte förberedd. Ingen av oss va nog det.  Vi hade inte hunnit vara med på någon föräldraträff, på gott och ont. 

Idag har det gått 7 månader sen jag födde Elsa. Sju långa och korta månader. Svårt att fatta att det har gått så lång tid. Såhär dags låg jag på förlossningen i Lund med värkar. Det var en lördag. Vi hade tänkt åka på loppis, min mamma och min moster och jag. Istället blev det ilfart till förlossningen. Klockan 13.05 va hon ute. Hon vägde bara 585 gram. Det va lite för hennes vecka har jag fått veta efteråt. Jag ringde min sambo som va på jobbet i Kumla. Vilken chock. Vi som bara skulle åka ner till Lund för släktträff. Samtidigt kanske det va bra att vi va därnere. I Lund har de väldigt bra neonatalvård. Lilla Elsa svävade många gånger mellan liv och död. De sa att det va bra att hon va en flicka, för de klarar sig ofta bättre. Men sån tur hade inte vår lilla flicka. På morgonen den 5 maj blev vi väckta tidigt. Tillståndet hade försämrats. Vi fick veta att hon hade en dubbel hjärnblödning. Vet att de två första dygnen är väldigt kritiska. Det fanns inget mer att göra. Vi ville gärna döpa vår lilla flicka. Och det gjordes. Min mamma, pappa och min moster närvarade. Jag befann mig i nån typ av chock. Kunde just då inte gråta. Vi fick hålla henne med alla små slangar. Det gjorde så ont. Det va ett fint dop. Sen fick vi ta beslutet som egentligen redan va fattat om att stänga av maskinen. Hon somnade in i våra armar. Kan fortfarande känna den smärta och maktlösheten. Jag kunde inte göra något för att rädda mitt älskade barn. Ett barn som va så otroligt efterlängtat. Det är en orättvis värld vi lever i. 

Vi fick ta hand och fotavtryck av henne, världens minsta. Det kommer troligtvis bli en tatuering framöver. 

Några dagar senare åkte vi hemåt igen. Allt kändes så meningslöst. Livet som hade tagit en oplanerad vändning. Det som inte fick ske hade hänt. Vet inte hur vi tog oss hem egentligen, va bara att köra de 50 milen hem. Jag kände mig förbaskat tom. Inga rörelser eller fladder i magen. Allt va tomt och tyst. Det gjorde ont. Tårarna ville aldrig sluta rinna. 

Sen blev det planering av begravning. En kort enkel akt vid graven. Vi ville ha det så. 

Första tiden gick vi båda runt i ett stort vakuum. Inget spelade någon roll. Det va svårt att äta, svårt att sova och svårt att göra något alls. Sorgen tog oss båda med storm. 

All frustration som jag ständigt bär inom mig. Det ska inte va såhär. Mitt älskade barn fick inte stanna i denna världen. Sen efter att alla blödningar avtog har vi försökt bli gravida igen utan resultat. Det tog visserligen ca två månader innan mensen återkom. Varje månad när mensen kommer så kommer även besvikelsen. Det gör så ont. Jag vill så gärna att Elsa ska få bli storasyster. Vet att hon kommer vaka över sitt syskon. 

Vet att det som hände har förändrat mig. Har ibland svårt att engagera mig i vänners och bekantas bekymmer. Orken har förändrats. Jag har en ständig trötthet med mig. Men det tycks inte spela någon roll hur mycket jag sover. Jag känner mig sliten och utmattad. Det tar på kroppen att sörja. 

Förlorade en del på vägen. Vänner, släktingar, bekanta mm. Men samtidigt har jag hittat andra guldklimpar. Som funnits vid min sida. Det kanske inte har varit de som man har trott.