Är så trött och sliten. Huvudet och ryggen värker. Jag är ledsen och besviken. Har varit på medarbetarsamtal och jag känner mig tom och ledsen. Tårarna bara rann. När de väl börjat rinna så va de svåra att hejda.
Mitt humör pendlar tydligen mycket. Och jag har ofta ett dåligt bemötande mot mina arbetskamrater. Det hade tydligen varit flera gånger, och hon kunde inte i nuläget säga ett specifikt tillfälle. Det känns som en kniv i ryggen. Ingen har sagt något till mig, utan istället gått till chefen. Det gör ont. Trodde det skulle finnas en förståelse, men tydligen inte. Jag har ju förlorat mitt efterlängtade barn. Hon kunde ju inte heller säga vem som sagt något, för det spejade ju ingen roll i det hela. Jag tror jag ska checka ut från allt. Jag orkar inte... Blir samtal med landstingshälsan för min del. Chefen hade redan pratat med dem. Och de skulle kontakta mig snarast.
Just nu vet jag inte hur jag ska förhålla mig till nåt. Känns som om det inte är någon idé att gå till jobbet alls. Jag är så trött på allt.
Jag vet inte vad jag ska svara när de frågar hur jag mår. Väldigt sällan någon frågar också. Men det beror delvis på mitt humör, enligt chefen. Och visst jag svarar ofta att det får gå, för på nåt vis gör det ju det. Men som sagt, just nu saknar jag förmågan att veta vad jag ska göra med allt. Inget spelar längre någon roll.
Kanske gick jag tillbaka för tidigt och jobbade. Jag vet inte. Vet ingenting längre. Allt känns meningslöst...
Turligt nog är jag i alla fall ledig 3 dagar nu. Vet inte hur jag ska förhålla mig till allt som händer. Vet inte vad jag ska känna och tänka. Känns som om någon har sprakat undan benen för mig... Jag vet inte om jag tar mig upp igen..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar