Ju närmare natten jag kommer desto mer ångest får jag över att gå och lägga mig. Alla tankar som kommer då. Det gör så ont. Har svårt att varva ner och komma till ro. Igår rensade jag i skafferiet för att försöka minska de negativa tankarna. Motivationen att åka och jobba är minimal. Vad ska jag dit och göra om jag inte kan vara snäll och respektera mina arbetskamrater?
Har haft och har hjärtklappning. Känner mig orolig över att åka och jobba. Tänkte faktiskt sjukskriva mig ett tag. Men samtidigt vet jag att det är brist på vikarier. Man ska inte behöva tänka så. Jag är jätte nervös att åka till jobbet. Fortfarande har de inte ringt från landstingshälsan.
Jag känner mig rastlös men samtidigt får jag inget gjort. Vet inte hur jag ska vara på jobbet. Vad jag ska säga och göra. Man borde inte behöva tänka så. Men jag måste eftersom jag är boven i dramat.
Om någon frågar hur det är idag, ska jag vara ärlig och säga att jag mår dåligt.
Funderar på att skicka sms till min chef, för att se om hon har tid att prata med mig under eftermiddagen. Jag vet inte. Kanske borde jag förklara mig. Men behöver veta om hon har kontaktat landstingshälsan igen. Kom på att hon kanske har missat att vi inte har hemtelefon längre utan bara mobil. Blä. Jag vill verkligen inte behöva må såhär. Vill inte åka till jobbet. Undrar hur många andra som vet. Undrar om chefen sagt nåt till nån av mina arbetskamrater? Kanske driftsledaren vet. Känns som det spelar mindre roll. Förståelsen finns ju ändå inte. Jag är så förbannat trött på allt. Borde väl vara så att landstingshälsan kontaktar mig innan jul i alla fall. Hoppas på det! Sen vet vi ju inte hur det kommer fungera. Ev va det tal om att träffa en sjuksköterska först för att planera behandlingen. Vet inte hur det blir och just nu känns allt så ovisst. Ångesten och oron bär jag ständigt med mig. Jag är så förbannat trött... Och ledsen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar