Tror att man ska försöka uppskatta sina vänner och bekanta mer. Jag vet att jag har varit dålig på det. Har liksom haft fullt upp med mig själv. Det har varit jobbigt bara att ta mig upp ur sängen och iväg till jobbet. Såhär i efterhand kanske jag borde ha stannat hemma mer. För sorgen och alla tankarna tar verkligen på mig. Jag är så förbaskat trött mest hela tiden.
Apropå att uppskatta andra mera, så gav jag min arbetskamrat en lite julklapp. Det va till min arbetskamrat M som jobbade för mig förra helgen. Efter det att en av våra pensionärer dött väldigt hastigt. M uppskattade presenten, och visst som hon sa hade jag ju inte behövt köpa nåt. Men det betydde så otroligt mycket för mig att hon kunde ta ett pass till.
Med tanke på allt som jag har gått igenom så tar jag inte längre saker och ting förgivet. Inget blir som jag har tänkt mig. Livet blev inte som planerat. Ofta känner jag mig frustrerad över att allt går åt skogen. För det är så det känns. Man får aldrig en andra chans att göra saker ogjort. Jag är trött, förbannat trött!
Och självklart påverkar även det min chef har sagt till mig. Hur jag reagerar och agerar i det som händer. Jag försöker verkligen att tänka på hur jag beter mig nu. Det är inte okej att andra ska må dåligt för att jag uttrycker mig dumt. Men samtidigt kan jag önska att det skulle finnas lite förståelse också. Kanske befinner jag mig fortfarande i en kris. Jag vet det har ju inte gått så lång tid än, snart är det 8 månader. Tiden går både fort och sakta. Jag vill ju såklart må bra. Men som sagt det är inte så lätt. Ibland vet jag inte vad som upp och vad som är ner. Och visst jag förstår att jag behöver ha någon att prata med. Men att ta steget och våga ringa det där samtalet är inte det lättaste. Jag vet att jag borde. Men inte heller så lätt när orken saknas. Ibland funderar jag på om jag dessutom är deprimerad? Jag vet inte. Så mycket som jag inte vet. Och när orken sviker vet jag inte vad jag ska ta mig till. Är ständigt trött!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar