Självklart har jag även gjort bra saker på jobbet. Jag vet att jag har ett bra bemötande mot mina brukare. Det har även mina arbetskamrater sagt till mig.
Min chef hade pratat om mig med landstingshälsan för ca 1 månad sen. Men jag undrar varför hon väntade så länge med att släppa bomben. Varför har hon inte sagt något? Antar att det är jobbigt för henne med. Men ändå. Kanske passade det bra eftersom det var dags för medarbetarsamtal.
Det här va ju verkligen en toppen bra julklapp till mig. Som om det inte redan va tillräckligt. Jag orkar inte. Känns meningslöst att gå och jobba. Jag vet inte när nästa stöt i ryggen kommer. För det är så det känns. Det är så många tankar och funderingar som far runt i mitt huvud. Mår som en påse skit.
Orken är som bortblåst. Finns ingen energi att göra något alls. Jag sa tidigare att detta skulle inte knäcka mig, men just nu vet jag inte. Så mycket oro och ångest i kroppen.
Samtidigt är jag tacksam över att jag kommer få någon att prata med. Hoppas på att det kommer fungera. Fick ju ett telefonnummer till Sankt Lukas av min chef tidigare. Det har bränt i mitt mobilfodral länge. Har inte kunnat ringa, har inte vetat vad jag ska säga. Det sägs att tiden läker alla sår. Just nu känns det främmande. Jag vet att kanske kommer jag att må bra en dag. Just nu känns det långt bort. Jag känner mig väldigt trasig nu. Och det känns som om hela världen har vänt ryggen mot mig. Det gör ont. Kämpar för att inte börja gråta igen. Orkar inte.
Allt va verkligen inte negativt med medarbetarsamtalet. Kan tro att det uppfattades så i tidigare inlägg. Men jag blev så otroligt besviken och ledsen. Sanningen gjorde så ont. När man går runt och tror att allt är bra så blir allt bara så fel.
Läste nyss igen det min chef skrivit i bedömningen, det gör så ont. Hur ska jag förmå mig att överhuvudtaget gå och jobba på måndag? Fattar inte. Jag har sagt att det är okej och bjuder inte in till vidare samtal. Kan tro att det är rädslan över att bli ledsen och gråta. För gråten finns alltid där under ytan. Det handlar inte om att visa upp en perfekt fasad. Men jag kanske inte alltid orkar visa att jag är ledsen. Jag är livrädd för att be om hjälp. Det har blivit ett stort svart hål inom mig. Och jag känner mig just nu tveksam om det någonsin läker. Jag är så förbannat trasig. Varför ska det behöva gå såhär långt? Vad jag önskar att någon sett tidigare att jag inte mår bra. Tidigare erfarenheter i livet gör att jag har svårt att öppna mig. Har träffat många som sviker. Jag vet att jag måste bli bättre på att be om hjälp. Det gör så förbannat ont! Jag har fått dålig hjälp av sjukvården att bearbeta allt som har hänt.
Det här är min sämsta bedömning. Det gör så ont att behöva läsa vad hon tycker om mig. Att jag ska straffas för att jag har förlorat mitt barn. Om och om igen. Jag orkar inte. Allt är en tolkningsfråga och det gäller att trycka på rätt knappar. Det borde hon veta... Men men.. Orkar inte. Tårarna rinner...
Om jag ska gå iväg och jobba nästa vecka, så ska jag hålla en låg profil. Inga kommentarer, inget snack alls. Men just nu känns det som om orken inte lär infinna sig för att överhuvudtaget ta mig upp ur sängen och iväg till jobbet.
Känner inte ens glädje över att träffa mina brukare. Det är annars det som brukar motivera mig att gå till jobbet. Nu känns inget viktigt längre.
Jag vill ju verkligen ingen illa. Jag vill inte ha ett dåligt bemötande mot andra. Jag vill inte att människor ska bli ledsna för saker jag har sagt. Jag är en idiot det vet jag. Med en jätte stor sorg inom mig. Nån dag borde väl även en sån som jag få må bra i livet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar