Landstingshälsan ringde inte igår. Men det kändes väntat med tanke på att mina problem inte är arbetsrelaterade. Jag är trött, så förbannat trött på allt!
Jobbarhelg är det nu. Motivationen är som bortblåst. Inte så konstigt med tanke på allt som hänt de senaste veckorna. Alla tankar och känslor. Känner mig besviken på livet. Inget går längre som jag vill. Jag har inte kontroll. Jag är dömd. Dömd för att jag är elak. Det gör ont, väldigt ont. Kämpar för att inte börja gråta igen. Vet inte hur jag ska bete mig på jobbet. Väntar på att få nästa stöt i ryggen. Vet att den säkert kommer. Ibland känns det som om någon vill fråga saker. Det känns lite extra krystat med personen som man tidigare jobbat bra ihop med. Jag fattar inte. Antagligen är det bara mina hjärnspöken. Inte kunde jag tro att det var såhär illa. Att jag är en sån hemsk person. För det är så det känns. Sanningen gör alltid ondast. Sen vet jag ju inte om det är så illa som chefen säger. Jag hade ingen chans att förklara mig och det tycks tydligen spela mindre roll. Men nu ska jag ju tydligen inte heller få någon hjälp. Bollen ligger åter hos mig, jag måste ringa. Orkar inte. Det kommer bli en annorlunda jul på flera sätt i år. Orkar inte...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar