Tänker tillbaka på året som har gått. Jag vet det är inte slut än. Det började med en stor lycka över att vara gravid. Vi hade försökt så länge. Höll precis på att starta en utredning om varför vi inte blev gravida. Det fanns ett tidigare missfall som gjorde att vi inte vågade hoppas. Då i maj 2011 slutade graviditeten i missfall, samma dag som jag gick in i vecka 12.
På min födelsedag berättade vi för mina föräldrar. Hade precis varit på det tidiga ultraljudet.
Sen i maj så blev vi föräldrar. Det va en stor lycka men också en stor skräck. Det va ju alldeles förtidigt. Att föda ett barn i vecka 24+1 är väldigt omtumlande. Jag var inte förberedd. Ingen av oss va nog det. Vi hade inte hunnit vara med på någon föräldraträff, på gott och ont.
Idag har det gått 7 månader sen jag födde Elsa. Sju långa och korta månader. Svårt att fatta att det har gått så lång tid. Såhär dags låg jag på förlossningen i Lund med värkar. Det var en lördag. Vi hade tänkt åka på loppis, min mamma och min moster och jag. Istället blev det ilfart till förlossningen. Klockan 13.05 va hon ute. Hon vägde bara 585 gram. Det va lite för hennes vecka har jag fått veta efteråt. Jag ringde min sambo som va på jobbet i Kumla. Vilken chock. Vi som bara skulle åka ner till Lund för släktträff. Samtidigt kanske det va bra att vi va därnere. I Lund har de väldigt bra neonatalvård. Lilla Elsa svävade många gånger mellan liv och död. De sa att det va bra att hon va en flicka, för de klarar sig ofta bättre. Men sån tur hade inte vår lilla flicka. På morgonen den 5 maj blev vi väckta tidigt. Tillståndet hade försämrats. Vi fick veta att hon hade en dubbel hjärnblödning. Vet att de två första dygnen är väldigt kritiska. Det fanns inget mer att göra. Vi ville gärna döpa vår lilla flicka. Och det gjordes. Min mamma, pappa och min moster närvarade. Jag befann mig i nån typ av chock. Kunde just då inte gråta. Vi fick hålla henne med alla små slangar. Det gjorde så ont. Det va ett fint dop. Sen fick vi ta beslutet som egentligen redan va fattat om att stänga av maskinen. Hon somnade in i våra armar. Kan fortfarande känna den smärta och maktlösheten. Jag kunde inte göra något för att rädda mitt älskade barn. Ett barn som va så otroligt efterlängtat. Det är en orättvis värld vi lever i.
Vi fick ta hand och fotavtryck av henne, världens minsta. Det kommer troligtvis bli en tatuering framöver.
Några dagar senare åkte vi hemåt igen. Allt kändes så meningslöst. Livet som hade tagit en oplanerad vändning. Det som inte fick ske hade hänt. Vet inte hur vi tog oss hem egentligen, va bara att köra de 50 milen hem. Jag kände mig förbaskat tom. Inga rörelser eller fladder i magen. Allt va tomt och tyst. Det gjorde ont. Tårarna ville aldrig sluta rinna.
Sen blev det planering av begravning. En kort enkel akt vid graven. Vi ville ha det så.
Första tiden gick vi båda runt i ett stort vakuum. Inget spelade någon roll. Det va svårt att äta, svårt att sova och svårt att göra något alls. Sorgen tog oss båda med storm.
All frustration som jag ständigt bär inom mig. Det ska inte va såhär. Mitt älskade barn fick inte stanna i denna världen. Sen efter att alla blödningar avtog har vi försökt bli gravida igen utan resultat. Det tog visserligen ca två månader innan mensen återkom. Varje månad när mensen kommer så kommer även besvikelsen. Det gör så ont. Jag vill så gärna att Elsa ska få bli storasyster. Vet att hon kommer vaka över sitt syskon.
Vet att det som hände har förändrat mig. Har ibland svårt att engagera mig i vänners och bekantas bekymmer. Orken har förändrats. Jag har en ständig trötthet med mig. Men det tycks inte spela någon roll hur mycket jag sover. Jag känner mig sliten och utmattad. Det tar på kroppen att sörja.
Förlorade en del på vägen. Vänner, släktingar, bekanta mm. Men samtidigt har jag hittat andra guldklimpar. Som funnits vid min sida. Det kanske inte har varit de som man har trott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar