Eftersom jag har varit ledig i två dagar och inte pratat med min chef så skickade jag ett sms till henne. Hon ringde upp. Hon råkade visst va ledig, men det visste ju inte jag. Hon hade pratat med landstingshälsan igår. Nu var inte mina problem arbetsrelaterat... Suck jag blir så förbannat trött!!! Om jag är otrevlig på jobbet så borde det ju va arbetsrelaterat eller? Och eftersom jag dessutom sagt till min chef att jag inte trivs. Men men. Och varför ens ta upp det på medarbetarsamtalet om det inte är arbetsrelaterat? Just nu fattar jag ingenting alls. Det är lika bra att jag blir sjukskriven eftersom jag bara gör fel på jobbet. Jag orkar inte mer!
Dessutom hade de dåligt med tider på LH. Möjligtvis någon tid i början på januari. Dessutom är det ju stängt eftersom det snart är jul. Hon trodde att landstingshälsan skulle ha ringt mig idag, vilket de inte har gjort.
Jag borde söka hjälp tidigare än januari, för nu är det tydligen lite akut. Enligt min chef. Suck! Så chefen rekommenderade att jag ska kontakta st Lukas stiftelsen. För att prata om allt gällande Elsa. För enligt henne är det som allt bottnar i. Jag orkar inte! Jag kan inte ringa, vet inte vad jag ska säga. Var ska jag börja. Allt är just nu mitt fel. Och även det känns fel. Så trött på människor som talar om vad jag ska göra eller inte. Känner mig som en stor påse med skit, som det tydligen är helt okej att sparka på. Det finns ingen empati och medkänsla längre. Va någon som sa att jag har rätt att må dåligt över att jag förlorat mitt barn. Det tycker jag att jag borde få. Men det gäller tydligen att inte visa något, utan jämt vara glad och trevlig. Jo jo..
Som en försvarsmekanism har jag stängt av mina känslor. Vilket kan göra att jag upplevs som kall inför omvärlden. Jag vet inte hur jag ska göra för att allt ska bli rätt igen. Det går inte att radera det jag sagt och gjort. Men samtidigt väldigt fegt att skylla allt på mig. Men då vet jag ju att det är helt okej att berätta för chefen när man blir dåligt bemött av sina arbetskamrater. För problemet finns inte bara hos mig.
Imorgon ska jag visst ta mig till jobbet igen. Men varför kan man ju undra?
En kompis hävdar att min chef och mina arbetskamrater skulle få handledning i hur man bemöter någon i sorg. Det känns lite skrämmande med tanke på att jag jobbar i vården. Och även min chef är undersköterska i botten.
Men det känns samtidigt som om vissa undviker mig. Man vågar inte fråga. Jag har ingen aning om vem som sagt något till chefen. Det känns som om alla pratar bakom min rygg. Vet en arbetskamrat som sa tidigare att hon hade förståelse för om jag var ledsen och sur. Men det är bara en som sagt det. Jag skiter snart i allt! Jag orkar inte. Livet blev verkligen inte som jag hade tänkt mig och tydligen ska jag straffas för det länge. Jag är inte längre stark. Jag är svag, ensam och ledsen. Jag kommer aldrig mer få träffa mitt barn, min Elsa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar