Gårdagens besök på BVC bekräftade viktuppgång för lilleman. Närmare bestämt hela 400 gram på en vecka. Jag och sambon tycker det är alldeles för mycket. Men enligt BVC-sköterskan så är det inte det. Kanske kompenserar det de andra veckornas mindre uppgång? Amningen funkar återigen dåligt. Sixten väljer helst flaskan framför bröstet. Frustrationen är ett faktum. Känner mig misslyckad som mamma. BVC tanten menar på att jag ska vara nöjd med de 3,5 månader som kunnat pumpa/amma. Jo jo...fast jag vill ju inte sluta amma. Dumma ersättning. Antar att det bara är att acceptera läget. Fast nu måste jag se till att jag inte får mjölkstockning. Viktigt att jag handmjölkar eller pumpar ur mina bröst. Sen kan jag välja att ge bröstmjölken till lilleman med flaska eller helt enkelt bara välja att slänga mjölken. Det gör mig så ledsen. Så nonchalant, inget stöd och stöttning för att hjälpa och underlätta för mig. Jag kände att där och då ger jag upp, jag orkar inte längre kämpa för amningen. Orkar inte...
Efter BVC går vi till ett närliggande café och fikar. Vi diskuterar om vi ska lägga fler bud på den parhus bostadsrätten som vi kollat på dagen innan. Vore bra med en flytt för oss alla tre. Bort från stan och kanske mest från vår lägenhet. Lägenheten som vi egentligen trivs i, men det är inte helt optimalt att bo tre trappor upp utan hiss. Speciellt inte när vi nu har lille Sixten. Känner ångest inför allt jobb som ingår med en eventuell flytt. Packa ner allt för att sen plocka upp allt, ja ni vet ju.
Inser sen att det är onsdag, så beslutar att åka på en loppisrunda. Det fyndas lite olika saker. Några Höganäs tallrikar, som endast kostar 12kr styck, några böcker, ljuslyktor mm. I nuläget minns jag inte vad mer vi köpte.
Åker sen en sväng till en närliggande galleria. Vi ska inte inhandla något särskilt, men vi har inte lust att åka hem. Budgivningen på radhuset sticker iväg och vi börjar inse att det nog inte blir vårt. Det känns tufft. Känns som om denna dag bara innehåller en massa motgångar. Om man bortser från att Sixten har gått upp 400 gram. Jag känner mig deppig och nere. Ångesten kommer smygande. Jag vill inte känna så. Provar lite kläder och inser återigen att jag är för tjock. Tänker att eftersom jag inte ska amma, så kan jag ju passa på att banta lite och lägga mig i hårdträning. Ännu mera ångest. Inser att jag blir sur och grinig, men fixar inte att förklara varför. Tårarna bränner innanför ögonlocken och jag kan inte tänka klart. Orkar inte med fler motgångar nu. Hittar efter mycket om och men ett par byxor. Rumpan har blivit mycket större i samband med amningen. Suck! Det sägs ju att man ska gå ner i vikt vid amningen. Detta verkar verkligen vara något som min kropp inte har fattat. Här någonstans börjar jag även känna att brösten börjar bli svullna och ömma. Brösten som lovat att mjölka ur när vi lämnade BVC.
När vi kommer hem värker och spänner brösten rejält. De ser stora och svullna ut. Vill inte att bröstmjölken ska gå till spillo. Lilleman är hungrig. Vill verkligen inte ge upp amningen, jag inser att jag inte är redo för det än. Frustration. Väljer att prova att amma honom. Kommer på att jag ska prova med amningsnappen, det funkar bra. Men shit vilken smärta jag känner i brösten när jag ammar. Ja ja jag får faktiskt skylla mig själv. Det är så det känns. Hade ju hoppats kunna få stöd och hjälp av någon med just amningsbiten. Men tydligen är inte BVC rätt personer för det. Återigen denna frustration och ångest. Tankar om att jag inte kommer fixa det här.
Amningen är och kommer nog vara ett bekymmer ett tag till. Kanske blir det bättre när jag landar i allt. Kanske är det lika bra att ge upp och kasta in handduken. Sixten väljer ju flaskan och inser att det är den så kallade tuttförvirringen som har slagit till. Kan bli så när man försöker kombinera bröstet och flaskan. Kanske är det som flera säger att jag helt enkelt inte har tillräckligt med mjölk i mina bröst. Fortsättning följer...
