Jag är ju uppe och matar Sixten på nätterna. Blir ju så eftersom sambon jobbar. Dessutom hör han ju inte lilleman, så jag får ingen avlastning på lediga dagar eller helger heller. Men men, bara att gilla läget. Förut matade vi ju på bestämda tider, och då kunde vi dela på det. Nu säger Sixten själv till när han är hungrig. Vissa nätter sover han 6 timmar i sträck. Det känns lyxigt. Jag tycker det är svårt att somna om när jag har varit uppe och matat. Och det händer allt som oftast att jag blir både kissnödig och annat när jag väl är uppe och vaken. Kroppen har tydligen ställt in sig på det. Så jag är trött och sliten. Ibland somnar Sixten om på morgonen, annars tycker han att vi ska gå upp vid klockan 07.
Inatt har jag varit uppe två gånger och då känner jag mig mer sliten dagen efter. Så på eftermiddagen när Sixten sov så somnade jag i soffan. Fick nästan dåligt samvete med tanke på att jag vet hur mycket vi har att fixa med inför visningen på tisdag. Men men. Man måste ju orka oxå...
Vi prioriterar så olika. Jag sätter Sixten först. Känns viktigt att veta att han har det bra. Och han är inte jätte road av att vi ständigt håller på och plockar och packar. Därför är det viktigt för mig att passa på och mysa. Amma lite osv. Han utvecklas så fort nu... Och det där med egentid är inte längre så viktigt. Idag blev det egentid när jag diskade, och sambon matade lilleman.
Försöker även få tid till att träffa mina vänner. Vissa av dem träffar man mer sällan, men det beror på deras prioriteringar inte på mig.
Insåg att det är dags för psykologbesök imorgon. Blandade känslor. Det känns ju både och att gå dit, känns både bra och dåligt. Jag vet inte. Problem ligger säkert hos mig, att jag inte öppnar mig och pratar om allt som är jobbigt. Men känns just nu att det enda som vi ska fokusera är hur jag är i mitt föräldraskap. Det finns ingen helhetssyn, vilket man kan önska. För det är ju många saker som påverkar ens mående och ens handlingar. Jag får väl ge det en chans till...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar