Nattens förvirrade tankar...

Sitter på balkongen och funderar... Njuter av tystnaden och stillheten... Röker en lugnande cigarett.. Vet att det är dumt! Slutade ju röka 2011... Innan vi började planera ett barn.. Ett efterlängtat barn.. Vårt barn.. Nu känns allt det så otroligt långt bort.. Längtar så fruktansvärt mycket efter ett eget litet barn.. Ett levande barn.. Samtidigt är jag väldigt glad över att jag i alla fall fick träffa Elsa i 2 dagar.. Och hon har ju varit med mig mycket länge i magen... Det är min röst och mitt hjärta hon har hört....

Även om smärtan är väldigt stor nu i över att hon inte överlevde... Det känns tungt.. Känner mig så otroligt tom och trasig.. Älskade lilla Elsa.. Tårarna rinner igen... Saknar min lilla ängel... 

Hör regnet börja igen... Borde nog egentligen gå in och försöka sova... Det har regnat till och från under föregående dag.. Och jag har inte orkat ta mig ut..

Brr...känns kallt nu... Borde ta mig in till den varma sängen... 

På nåt vis så känns framtiden oviss.., vad ska jag göra med mitt liv? Saker som tidigare har känts viktiga har liksom krympt... Allt saknar betydelse... Jag fick ju inte behålla mitt efterlängtade barn.. Det gör så ont... Smärtan river inom mig... Jag blir liksom handlingsförlamad... Orkar inte tänka... Orkar inte... Hur ska jag orka leva vidare..? Är otroligt glad att jag har Holger vid min sida... För hur skulle jag annars orka? Alla tankar är i enda oreda nu...allt bara snurrar runt... Jag känner mig förvirrad...ensam... Och sjukt trött.. Jag får inte tänka på all olycka som tidigare funnits i mitt liv..då går jag under..får inte... Inser i allt detta virrvarr att jag måste hitta någon att prata med...en professionell kontakt.. 

Jag har en liten ängel... Elsa...mitt första barn..!

Tänk det där med att skaffa barn.. Det är något som de flesta tar för givet.. Men det gör inte jag och många andra med mig.. Dessutom är det inte många som vågar erkänna att de har svårt.. Man skäms och är rädd för vad folk ska tycka.. För det är på nåt vis sånt som bara ska fungera... 

Det är likadant det här med att förlora ett barn... Det pratar man helst inte högt om... 

Jag blev mamma till en liten dotter vid namn Elsa... Hon är nu en ängel! Jag tänker på henne varje sekund, minut, timme...saknaden är stor!! Dagar kommer bli veckor.. Och veckor månader och sedan år... Men jag kommer aldrig glömma mitt första barn... Elsa... 

Någon gång kanske hon får en lillasyster eller lillebror.. Men det får tiden utvisa...

Funderar lite...

Idag fick jag ett papper från försäkringskassan... Jag får inte graviditetspenning.. Nej det va sjukt oväntat... Papperssverige...suck...!! Alltså ibland undrar man ju.... Holger har oxå fått ett brev därifrån idag...

Funderar på när vi kommer få svar på obduktionen..? Inget jag längtar efter, men det vore skönt med någon typ av förklaring.. För de flesta frågor innehåller ett jätte stort VARFÖR??  Kanske får vi inga svar... Men då slipper vi ändå denna ovisshet....

Funderar på att börja träna igen... Konditionsträning va okej som promenad och cykling. Man får inte göra situps, men plankan va bra träning.... Viktigt att lyssna på kroppen oavsett.... Tänkte kan ju vara bra att gå ner lite av mina graviditetskilon... Vet knappt vad jag vägde innan, va ju överviktig då.... Knipövningar ska vara bra oxå... Men inget som de informerat om....

Den 4:je juni ska vi ha någon typ av sommarfest...hade jag ju glömt. Men det kom på tal igår.... Är för att vi ska få lite uppskattning för att vi har bra kontinuitet och brukartid. Är vår områdeschef som står för kalaset. Hmm undrar om jag orkar gå på det?! För då skulle visst alla gå utom de som är graviditetslediga...

Fest...tårar, glädje, sorg, kramar...!

Hembjuden till min arbetskamrat Louise igår... För att fira att hon fyllt 30 år... Trevligt värre..! Mycket prat, skratt och gråt... Och kramar.... Känner sådant stöd av dem alla. Vi blev bjudna på smörgåstårta och rosevin, cider och öl. Jag gjorde även nåt annat dumt... Jag rökte... Åh så gott..det kändes så lugnande då... Och det gjorde väl även alkoholen..

Det är många tårar som har runnit för mig, Holger och lilla Elsa.. För livet är inte rättvist!! Många som tänker på mig dagligen...och det känns som en tröst...fast det kan inte göra nåt ogjort... Många samtal om oss har det varit..absolut bara i ren välmening... 

Uppskattar verkligen alla som har hört av sig i samband med allt som hände lilla Elsa. För även om man skriver att man vill ha lugn och ro.. Så är ju ett litet meddelande så sjukt mycket värt... Ett att jag tänker på dig..eller vad som helst..bara omtanken gör så mycket.. 

Igår kom jag över tröskeln att träffa någon som är gravid som jag känner innan... Det kändes jobbigt men ändå bra...! Men samtidigt gör det ont... Jag vill ju också vara gravid..

Och Maria var ju ganska precis 10 veckor före mig i sin graviditet...

Skönt att kunna prata om min snabba förlossning...och att de säger att jag inte kunde gjort något för att förhindra... Elsa varför skulle du ha så bråttom ut?! 

Och höra ord som att gråt du...det behövs....och att många av dem grät med mig då... 

Pratade om svårigheten med att bli gravid... Om att ev behöva söka mig till fertilitetsenheten igen.... En del av dem visste ju... Och de som har varit där lovar att stötta mig om det blir aktuellt för oss... 

Skönt att kunna berätta av vad min chef sagt...att hon har varit oförstående.. Hon tycks verkligen sakna empati... Och jag struntar faktiskt i om någon skulle berätta det för henne.. 

Jag är verkligen inte motiverad att gå tillbaka och jobba nu... Fler av dem som rekommenderar mig att verkligen ta mig tid att sörja... att inte komma och jobba förrän tidigast efter sommaren... För jobbet står nog kvar.., Så omtänksamma...vill att jag ska må bra.. 

Och en av dem sa att en dag kommer vi bli föräldrar igen, och då till en pojke... Svårt att tänka på det nu mitt i sorgen...

Idag på Facebook såg jag att jag har blivit den 300:de gillaren och kommer få en virkad skyddsängel... Lycka... Mitt i sorgen... 

Så förbaskat trött...somnade i soffan.. Känner mig seg.. Visst kan ju bero på gårdagens alkoholintag oxå... Funderar på om jag ska orka göra nåt.. Kanske sätta upp gardinerna...? 

Tänker även på min arbetskamrats kompis ( som jobbade på timmar hos oss tidigare.)... Och hennes familj.. Hennes dotter är svårt sjuk i cancer..och nu är det kritiskt.. Hennes sista dagar är nära. Hon ska snart fylla 6 år... Livet är så orättvist..!!! 

Besök hos kurator & präst...mm..

Så trött efter en dag med flera jobbiga samtal... H pratade om en tur till mariebergs köpcentrum, men jag känner mig så trött...

Han har dessutom hunnit med en tupplur i soffan... Men här mal bara alla tankar...kan inte koppla av... 

Blev en snabbis till marieberg, bara Jula och rusta.... För att inhandla ny konstgräsmatta till balkongen.. Och innan hann jag oxå med att slumra i soffan... 

Först besök hos kuratorn... Faktiskt var hon riktigt vettig.. Berättade om det som min chef hade sagt och hon blev lite ställd.. Det hade hon aldrig varit med om tidigare. Möjligtvis att arbetsgivaren/ chefen till pappan kunde uttrycka sig så... Och det här trycket på att jag måste komma och jobba snarast... Det är ju helt sjukt! Jag kan ju förstå om jag hade haft en manlig chef...

 Hon bad mig åter att ta tempen på mig själv... Och jag tror inte att orken finns att börja jobba än... Visst jag skulle kunna åka och jobba i ren envishet, men då finns risken att jag klappar igenom inom några veckor.. Kuratorn tyckte det va bra resonerat...och det känns skönt att hon inte tvingar på att jag ska iväg och jobba...

Har inte bokat in några mer besök hos henne..vi sa att vi skulle höra av oss i så fall... 

Sen träff med prästen på sjukhuskyrkan. Så många tankar och känslor som åter kommer upp till ytan... Så många tårar... Och fler blir det!! För vi ska begrava våran lilla Elsa... Känns stundtals overkligt.. Vi berättade för prästen om förlossningen..ja för hon ville veta... Jag fixade det inte!! Tårarna rann... Pratade även om saker runt omkring.   Hon ringde till begravningsbyrån och Elsa kommer till Örebro under dagen...till sjukhusets kylrum.. 

Berättade om frustrationen över allt som tar tid....alla papper som inte kommer... Hon fick liksom allt över sig..

På måndag ska vi kolla på gravplats åt lilla Elsa... Prästen Elisabeth hjälpte oss att ringa dit. Så skönt att få hjälp med sånt som känns jobbigt att fixa... 

Det som på nåt vis knöt ihop säcken, va att denna präst kände och hade jobbat mycket med prästen Lena som döpte Elsa..sjukt knäppt hur rätt det bara blir... Ibland...vissa saker faller på plats...

Nu vill jag ha svar...!!

Ingen sovmorgon idag heller... Blev väckta av att det ringde på dörren, kl.07.30... Dags för målarna att komma in, för att måla på balkongen.. Ja ja ingen idé att klaga... Men skönt att kunna ligga kvar och dra sig en stund med älsklingen vid min sida.. 

Promenerat lite jag och Holger... 3,6 km... Jag vet jag är lite skadad av runkeeper...

Klockan 13 ska vi va hos kuratorn... Samtal nr 4... Är så sjukt omotiverad.. 

Därefter kl.13.30 ska vi träffa prästen på sjukhuset... För att planera Elsas begravning... Jag ska begrava mitt barn.. Det gör så ont.. Sorgen kommer åter över mig...som ett hårt slag i ansiktet... Fan!! Tårarna rinner... Min älskade lilla Elsa... Varför? Varför....? 

Nu vill jag ha den där kallelsen till specialistmödravården.... För ju längre det dröjer...desto mer frustrerad blir jag.... Och har massa frågor som hopar sig.. Suck...! Varför kan inget gå lätt och smidigt?? Jag vill ha svar....!! 

Tack för dagen idag, Maria..!!

Träffade Marias mamma Carina idag. En helt underbar människa. Hon kom ut och gav mig en kram... Och jag blev så otroligt ledsen..tårarna bara rann.. Gick inte att stoppa. Men samtidigt så skönt.... Minns knappt vad hon sa. Jo att jag gärna fick ringa till henne oavsett klockslag... Att jag får skrika och gråta... Vilken befrielse att inte behöva göra mig till... Att bara stå där "naken"...( ja bildligt kände jag mig naken).... ja det låter säkert dumt...

Hon frågade om begravning och om vi skulle ha en grav.... Och det tyckte hon va bra att vi ska ha... 

Dessutom hade hon fått en ingivelse att ge mig en bok; kristendom för ateister av Olle Carlsson. Kalla henne häxa lr annan spåtant... Men hon kände att det var viktigt att jag fick den... Jag har ännu inte kollat i den... Kanske ger den mig nåt? Kanske inte?! 

Imorgon ska vi träffa prästen för att planera inför begravningen... Suck! Känns tungt...! 

Haft en bra dag med min vän Maria idag... Så många tankar och funderingar som jag har satt ord på... Så många kloka svar och givande diskussioner... Många känslor... Många koppar kaffe.... Många skratt...!! 

Även kul att träffa hennes son och sambo... 

Glad att jag är berikad med att ha en sån vän!! 

Men märkligt hur orättvist livet är.. Maria förlorade ju sin svärmor, Andreas sin mamma och Oliver sin farmor. Hastigt och oväntat i påskhelgen...och sånt påverkar. 

Sen efter det föds vår dotter förtidigt och avlider 2 dagar senare... Livet är fan inte rättvist!! Men samtidigt kan man känna en gemenskap i sorgen.. låter fan tragiskt. Inga frågor blir för stora eller tabubelagda... Jag behöver inte be om ursäkt för min förvirrade hjärna. Det finns en förståelse... Och jag är tacksam! 

Tisdag...tidig morgon..!

Uppe med tuppen idag.. Vill man låna bilen så är det så.. Skjutsat sambon till jobbet. Därefter blev det en morgonpromenad på 3,4 km. Så skönt att bara rensa huvudet. Idag blev det dubbelt rensat...på grund av en blåsig promenad... 

Hörde; jag fick låna en ängel, av Shirley Clamp... Och det va som om hon sjöng till bara mig.. För så känns det.. Och tårarna bara rinner... Det gör så ont... 

Hur kan man nånsin vara beredd? Jag fick låna en ängel... Ja den vackraste lilla ängeln.. Och livet är förbannat orättvist..

Hur orkar jag gå vidare? 

Fortfarande helt fascinerande hur folk kan uttrycka sig... 

Ännu fler telefonsamtal...och planering...

Varit ute på en långpromenad för att rensa tankarna... Blev 4,6 km, men fasen så tungt det va de första 2 km... Tog en glass på vägen i värmen.. 

Ibland blir jag inte klok på folk och man kan fundera hur de tänker... Blir extra märkbart när man själv inte mår bra. Och vissa dagar är jag fortfarande i kris och chock.. Men det är precis som folk glömmer det.. För nu ska jag helst börja jobba om 2 veckor..och jag vet inte om jag är redo för det.. Jag har ju för fasen mist mitt efterlängtade barn..!! Den smärtan går ju inte att beskriva... 

Efter diverse telefonsamtal idag... Med försäkringskassan, fonus och min chef.. Samt promenad och lunchsallad.. Känner jag mig nu sjukt trött... 

Samtal med fonus, vi måste utse en gravplats till lilla Elsa. Transport hem av Elsa kommer ske i början på denna vecka.. De vill ha begravning nästa vecka, ska ju helst vara inom 1 månad efter dödsfallet... Så det är viktigt att vi gör det snarast, för det ska ju grävas.... Vi ska ju träffa prästen på onsdag... Och bestämma detaljerna... 

Suck. Allt måste jämt gå med racerfart... Man ska hinna med att tänka och känna oxå..

Vet inte när jag ska tillbaka och jobba...min chef vill att jag kommer snarast. Jag sa att först och främst ska vi ju ha begravning.. Har dessutom 10 sorgedagar att ta ut i samband med det... 

Förstår inte riktigt hur hon tänkte...men hon sa att hon trodde att alla kremerades efter.... Javisst om det är ett missfall så kanske...? Men min Elsa levde i 2 dagar... Hon var någon och nu är hon min ängel...

Jag vet att många uttrycker sig dumt... Men det kunde ju vara bra om man har hjärnan påkopplad ibland oxå... Så gör mig trött.. Jag tror inte man förstår hur mycket det skadar och sårar... Kanske är jag extremt känslig för vad och hur folk säger saker och ting nuförtiden?! Och jag blir så trött.. Både fysiskt och psykiskt...

Ny vecka... Och massa tankar...

Någon i min närhet sa i vecken att det va bäst det som skedde. Att tänk om hon hade överlevt och blivit ett paket... Men man kan inte säga så.. Det är inte okej.. Vi kan inte anta en massa saker.. Om det hade varit på ett annat sätt än det är. 

Det hjäper inte mig... Det får mig inte att må bättre. Tårarna rann när hen sa så... Och jag håller inte med!! Vilket jag även talade om för personen... 

Hon kunde lika gärna ha klarat sig... Trots dåliga odds... 

Klart jag förstår att en dubbelsidig hjärnblödning klarar väldigt få av.. Jag är inte dum! Men såklart va det sjukt jobbigt att ta det beslutet om att stänga av maskinerna.. Dessutom pratade de om syrebrist.. Men jag vet inte. Allt flyter liksom ihop. Och tillslut vet man knappt vad de har sagt. Blir på nåt vis skönt att höra vad de har att säga efter obduktionen. För något borde de ju komma fram till..?! Vore ju intressant att veta varför hon kom så mycket förtidigt...?

Väntar på att bli kallad till specialistmödravården... Vi får se hur lång tid det tar? Barnmorskan skulle skicka remiss efter att vi va där den 20/5. Dels för att vi hade så många frågor om förlossningen...som hon inte kunde svara på... Förhoppningsvis har min journal kommit fram då oxå.. Den skulle skickas från Lund till min vårdcentral..

Tre veckor sedan Elsa blev ett änglabarn.. 21 dagar... 

Känns som igår...känns som en evighet... Känns tomt...känns ensamt...

Har haft en sån där orolig natt.. Sömnen har inte varit så bra. Låg visserligen kvar i sängen.. Men somnade nån gång efter 02.30. 

Och nu ligger jag vaken i sängen..och funderar på om jag ska orka gå upp...?! 

Funderar på om jag har något jag måste göra idag? Måndag är det väl idag?! 

Kuratorn sa att försäkringskassan skulle ringa i slutet av förra veckan... Vilket de inte gjorde.. Kanske borde jag ringa?! Måste få ordning på alla papper...suck...!! Är en djungel med alla papper som ska fyllas i...

Mors dag

Mors dag idag. Fick en ängel...som hänge till min halskedja av min älskade Holger. Kommer alltid att tänka på Elsa när jag ser den. Bär den redan runt min hals. Saknad! Känns konstigt att fira sin första mors dag i sorg. Det va ju inte såhär det va tänkt..! 

Varit hos mina föräldrar och ätit mat. Och uppvaktat min mamma! 

När vi åter är hemma kommer huvudvärken, tröttheten och massa tårar.. Så ledsen... Saknar min lilla ängel så ofantligt! 

Imorse insåg jag att det va en ny upplevelse att byta linser med domnade fingertoppar. Men tillslut gick det. De andra linserna va helt slut, till viss del på grund av alla mina tårar... 

Känner en rastlöshet nuförtiden... Svårt vissa dagar att sitta still och ta det lugnt.... Som att kolla på tv såhär en söndagsmorgon. Kanske ta mig ut och gå en promenad istället.... Behöver nog gå ner ett par kilo oxå... Blev ingen promenad..det kom upp en nyvaken sambo... 

Jag vågar...!!

Idag är det ofrivilligt barnlösas dag såg jag på instagram. 

Va på Ikea förut. Det blev väldigt jobbigt för oss båda att gå igenom barn/baby avdelningen. Va ju så mkt som vi hade tänkt köpa där framöver...suck! Vad vi än gör så påminns vi om att vi har förlorat vårt barn! 

Jag saknar henne så sjukt mycket! 

Träffade en fd arbetskamrat till mamma och mig. Hon kom fram och beklagade och kramade om mig och Holger. Hon sa att hon var så glad över att hon hade träffat oss idag.., och sånt värmer..! 

Passade på att förtidsrösta till eu-valet idag oxå. 

Vill uppmärksamma att det är ofrivilligt barnlösas dag idag! För innan jag blev gravid med Elsa så va vi nästan där. Hade lämnat in alla papper, tagit blodprov på oss båda....och dessutom blivit kallad till fertilitetsutredning. Men så skedde ett mirakel och jag blev gravid... Så nu känns allt åter igen så ovisst... Tänk om jag inte blir gravid igen? Sånt gör förbannat ont! Så det där med att bli gravid och vänta barn är inget som jag tar för givet! Hur går vi vidare nu? Ska vi våga försöka igen? Längtar så...

3 veckor idag...älskade Elsa! Så länge sen du föddes. Lilla hjärtat! Saknaden är ofantligt stor! Tårarna rinner.. Älskade barn!! 

Just nu...

Åkte förbi en kyrkogård och blev så ledsen.. Kan inte släppa på och gråta då jag sitter på bussen.. Känns så sjukt jag/vi måste snart välja ut en gravplats till dig... Och begrava dig... Lilla Elsa... Lilla hjärtat!! Så ofattbart.. 

Just nu vill jag att någon ska krama om mig och säga att allt blir bra.. Fast vem vet när det blir det? Känns som tusen miljarder år bort...  

Ute på landet hos mina föräldrar.. Så skönt på nåt vis att slippa vara hemma.... 

Solen skiner från klarblå himmel! Passar på att sätta mig och sola en stund...med musik i öronen... Tankar som snurrar runt..runt... 

En ledsen dag med massor av tankar...

Idag är en sån där dag när tårarna sprutar.... Är så ledsen... Saknaden är så stor! Känslan går inte att beskriva med ord, jag känner mig helt förkrossad! 

Jag förstår att människor i min omgivning har svårt att veta hur de ska förhålla sig till det. Att det är svårt att veta vad som ska sägas. Att de inte vet hur jag kommer reagera. 

Och samtidigt känner jag mig rädd. Att möta någon vän eller bekant. För det är ju mycket enklare att bara vara kvar inne.. Då kan jag vara ensam med min sorg och mina tankar! Men ibland tror jag att det skadar mer än gör nytta. Jag vet inte... 

Energin och lusten att göra nåt är som bortblåst. Jag ber om ursäkt till mina vänner att jag inte orkar höra av mig. Men befinner mig fortfarande i en kris. Det är svårt att veta vad som är upp och vad som är ner. Allt känns jobbigt att genomföra. 

Men samtidigt saknar jag spontaniteten, att någon ringer och frågar om man vill följa med...? För då hinner jag ju inte fundera och oroa mig för det ena eller andra..

Hemma ser det ut som en tromb och jag vet inte i vilken ände jag ska börja... Kanske att det skulle kunna pigga upp lite om det blev ordning..? 

Mamma ringde förut och undrade om jag skulle komma ut till dem. Kan ju va skönt att slippa sitta i en varm lägenhet... Och solen skiner visst ute och jag tror det är varmt. Hon oroar sig för mig. Att jag inte äter ordentligt  mm. Min goa mamma som bara fick vara mormor i 2 dagar och va med mig på förlossningen. Men samtidigt är jag glad, för hade aldrig fixat det själv...va en trygghet att ha henne med på förlossningen 50 mil hemifrån. 

Idag går även tankarna till en av mina bästa vänner och hennes familj. Det är begravning av hennes svärmor. Hon dog väldigt hastigt för ca 1 månad sen. 

Och sen kom ju allt det här med oss och lilla Elsa. Massa kramar till er.. 

...sova?... Varför då?..

Konstigt pratade med sambon om sömnproblem förut när vi la oss.. Nu kan jag såklart inte sova... Eller har ju varit uppe i soffan sen strax före 01. Ibland får jag för mig att jag skulle ha någon insomningstablett.., men samtidigt är jag lite rädd för att ta det. 

Har faktiskt provat det vid ett tillfälle. Fick Propavan av personalen på avdelningen då jag hade förlorat Elsa. Tog den då, på kvällen den 5/5.. Oj vilken konstig känsla dagen därpå. Gick runt som i en dimma...men just då hade jag nog inte kunnat sova utan. 

Har lite ont i magen nu oxå.. Det molar lite. Kanske är det bara lite oro?! Blir väl att ta lite värktabletter när jag ska gå och försöka sova igen... 

Sömnbekymmer va tydligen vanligt enligt kuratorn.., vilket jag verkligen förstår.. 

Måste verkligen känna efter hur det känns. Om jag ska orka gå och jobba nästa månad lr inte? Man ska ju ta sig tid för att sörja. Och det är inte bra att gå iväg för tidigt till jobbet, då det kan skada mer än man tror... Men det är bara jag som kan svara på om jag orkar eller inte. Vet ju att jag måste ge massor i mitt jobb, då jag jobbar i vården. Orkar jag? Vet inte hur många av mina brukare som vet varför jag har varit borta en månad. 

Samtidigt sa kuratorn att det är bra att ha kvar kontakten med jobbet. Kanske bara åka förbi och ta en fika? Ja det tåls att tänka på... 

Fick meddelande från en arbetskamrat som hade förslag på någon att prata med... Bra det! Undrar hur många som läser? Och såklart vilka? Men samtidigt känns det inte så viktigt. Skriver för att samla ihop alla förvirrade tankar och känslor.. Samt att öka förståelsen för omgivningen..

För det som inte ska hända... Hände mig.., och det är en otrolig smärta och stor sorg jag bär med mig..! 

Det som har hänt idag....

Besök nr 3 hos kuratorn. 

Man kan ta tempen på sig själv... Om man orkar gå upp och gå och jobba. Gör man inte det så bör man vara sjukskriven. 

Är ju ständigt så trött... Så det känns svårt att börja jobba. Så ska väl höra av mig till vårdcentralen... Men man kunde ju börja med att jobba deltid oxå... 

När vi kom hem hade det kommit mer papper från försäkringskassan. Föräldrapenning i samband med att ha mist ditt barn för förlossningsdagen och de 29 dagarna efter barnets födelse. 

Sen har jag ju 10 dagar till.. Fortfarande inga papper till Holger. 

Va på socialkontoret och skrev på papper om faderskap idag oxå.. Många papper som hela tiden ska fyllas i... 

Idag blev det en lång sovmorgon... trots att jag sov i soffan igår kväll... Vaknade vid 10.30 av att det ringde på dörren. Kom ett litet paket till oss med en söt liten uggla. Åh så härligt när folk tänker på en.. 

Lunch på stan idag, mellan de olika mötena. Blev vegetarisk buffé på Rosengrens skafferi. Helt okej. 

Måste nog hitta nån samtalshjälp... Stödet hos kuratorn ger ju inte så mycket.., Var vänder man sig? Vårdcentralen? Psykiatrin? Via jobbet? Externt? Vore ju samtidigt bra med nån som kan det här med kriser... Och helst erfarenhet då man förlorat ett barn... Hmm... Kanske via sjukhuset? 

Men samtidigt är det ju som min barnmorska sa att det är ju svårt att ta tag i det när man fortfarande är mitt i en kris... Mm så sant! Svårt att ta tag i så mkt... 

Va någon som sa att det va ju bra att gå och jobba, för då fick man ju annat att tänka på.. Fast jag har ju rätt mkt tid i bilen och mycket ensamjobb... Är det verkligen bra att börja jobba då?! 

Är dessutom kroniskt trött och vissa sömnproblem... 

Huvudvärk och trött...

Däckade i soffan förut... Så sjukt trött!! Trots att hantverkarna höll på och väsnades på balkongen.. Det ska bytas bräder. 

Sov ju jätte dåligt inatt... Så det va väl inte så konstigt..fortfarande trött!! 

Huvudvärk... Ska faktiskt gå och ta alvedon. Är ju så knäppt... För under graviditeten har jag verkligen inte tagit någon medicin alls...

Ångest över om jag ska börja jobba eller inte i början av juni... Både vill och inte vill.. Man kan ju aldrig veta hur det ska bli? Det finns de som säger att det är ju bra att få nåt annat att tänka på...men jag vet inte...? 

Det är nu 3:je veckan som jag är hemma... 

Pratade med min moster och min mamma idag. Vad jag hatar när någon säger att det finns en orsak till allt. Att det är en mening med allt som sker...Att det finns en mening med att jag förlorade min dotter... Känns som ett hårt slag i magen.. Samma sak när man säger att ni är ju så unga, så ni hinner skaffa fler barn.. Ja men vad hjäper allt detta just nu?! 

Sen ringde prästen angående begravningen... Ska träffa henne nästa vecka i sjukhuskyrkan. 

Apropå besöket hos barnmorskan igår.. Jag tycker faktiskt synd om henne. Hon trodde ju att jag skulle på vanlig kontroll, i v.27, (26+4). 

Men då kommer vi dit med våran sorg istället..och det är ju inte något som man möter varje dag. 

Kan känna en ilska och irritation på den andra BM, varför?! 

Ingen efterkontroll behövs enligt min BM, de brukar ta blodtryck och blodvärde. Har ju inga blödningar längre..Kanske är det nåt de kollar då jag kommer till specialistmödravården?! 

Jäkla huvudvärk... Känner att det gör ont i nacken oxå. Säkert några spänningar som sitter i ryggen.. Öm i skuldror oxå. Är väl inte så konstigt att kroppen säger ifrån?! 

Handkirurgen mm.

Besök på handkirurgen. Hos läkare och arbetsterapeut. Japp jag har problem med karpaltunnelsyndrom. Men troligtvis minskar det när svullnaden från graviditeten avtar. Ska prova skenor i ca 6-8 på natten, enligt läkaren. Därefter operation. Först vänster. Sjukskrivning i ca 5 veckor. 

 Arbetsterapeuten tyckte att jag bara behövde köra med skenorna i 4 veckor. Det går bra med mina gamla..  Om det inte blir bättre kontakt igen och då planering för operation. Kände verkligen igen arbetsterapeuten, men ingen aning om varifrån. Det va inte henne jag träffade för två år sen i alla fall. Va tvungen att fråga, och hon kände igen mig med. 

Frågade om operation under graviditeten och tidigt i graviditeten kan man operera. Kan ju va bra att veta... 

Sen måste jag gå förbi begravningsbyrån med Elsas lilla filt. Extrem saknad..! Men känns ändå bra att hon får med sig nåt fint i kistan.. Trots att hon aldrig fick möjlighet att använda den. Lilla hjärtat.. ❤️

Annars inga planer för dagen... 

Solen skiner rart... Och det va sjukt varmt.. Kanske en långpromenad?! 

Har arbetskamrater som skriver att de ställer upp om jag behöver prata. Vill jag det? Orkar jag? Men man måste ju inte alltid vara stark... Vad ska man prata om? 

Nej nu måste jag ta mig upp ur soffan... Och gå iväg med Elsas filt... Om de inte hann få den innan de åkte ner till Lund och hämtade henne, så skulle hon få den i kistan när hon kommer till Örebro... 

Ännu en sån natt...!

Då blev det ännu en sömnlös natt.... Borde nog gå och lägga mig i sängen snart.. Ser att det redan börjar ljusna ute.. Oj... 03.30...

Så många tankar som far runt runt i mitt huvud.... Vet inte om det blev för mycket med allt som hände idag (tisdag)... 

Frustrerad att jag inte kan koppla av och sova... Suck..,!! Ligger i soffan och hör att grannen spelar musik.. Såhär dags.. Det är inte okej.. 

Ingen sovmorgon blir det heller... Ska till handkirurgen kl.09.15. Fick ju vårdcentralen att skriva en remiss dit pga mina problem med domningar och karpaltunnelsyndrom när jag va gravid... Nu är det på nåt vis inte lika akut... Och det känns konstigt.. Jag är ju inte gravid längre. Ibland kommer det över mig som ett slag i ansiktet.. Men tänkte att det är ju lika bra att ställa sig i kö för operation.. För har ju fortfarande problem. Men de är ju lindrigare nu... Om jag blir gravid igen så blir det väl bekymmer igen.., men där är det ju ett jätte stort OM med..,

Tuff dag... Tisdag...

Tuff dag idag. Va på begravningsbyrån, det blev Fonus. Men så många tankar och känslor.  Vi valde en liten vit kista till Elsa. Och med sig i den kommer hon få en flanellfilt med tryck av tummen på... Åh det känns så hemskt att behöva göra detta..  

Hon på begravningsbyrån blev rörd och tagen, vilket hon även sa. Vi bestämde inget om annons. Så mycket papper som ska fixas. Har en försäkring som turligtvis täcker alla omkostnader gällande begravningen. Suck... 

Dessutom måste ju Elsa hämtas hem  från Lund oxå. 

Sen va vi till barnmorskan.. Helen. Och det värsta av allt va att min barnmorska visste inget. Blir så himla trött. Det enda som stod i journalen efter mitt samtal med BM va att jag hade fått värkar och vattenavgång... Inget om att jag fått barn.  Suck... Bara att börja om och berätta allt återigen. Och i anslutning till dagens besök hade BM Eva skrivit missed abortion.. Och det va ju inte direkt det som hade hänt. Min BM Helen blev ju chockad och skulle prata med den andra BM, för såhär kan det ju inte gå till.  Helen skulle även skriva en remiss till specialistmödravården, för ev utredning och svar på alla våra frågor... 

Efter allt detta kände jag mig sjukt tom... Usch denna tomhet äter upp mig... Och jag orkar inte... 

Somnade sen på soffan...

Hur mycket motgångar ska en människa orka med? Hur? Varför? 

Minnen... Och morgondagen

Det är med ett vemod i kroppen som jag plockar undan mina mammakläder... Vet inte om jag kommer få någon användning för dem framöver. Kanske blir jag inte gravid någon mer gång? Och det känns såklart ledsamt.

 Min fina jeansklänning från h&m som jag hade när Elsa döptes... Den kommer jag sakna.. Och mitt blåa mammalinne, med spets nertill som jag hade på mig när Elsa föddes.. Kommer kännas konstigt att packa ner just de plaggen. 

Och två par av mina mamma tights som jag lyckades blöta ner då vattnet gick... 

Vill egentligen skriva om Elsas sista dag i livet... Men just nu orkar jag inte..

Tänker på morgondagen; återbesök hos barnmorskan vid 14 och så måste vi ta oss iväg till begravningsbyrån... Känns som om det blir en jobbig imorgon.. Ingen aning om hur jag kommer reagera... 

Funderar på om jag ska plocka undan mina gravidtidningar och böcker oxå...? Nja det får va ett tag.. 

Min mage är helt paj... Vet inte vad det beror på? Kanske på allt som händer runt mig... All inre stress, saknad, känslor, rädslor mm... 

Papper i massor..

Idag kom det äntligen papper från försäkringskassan... Men det handlade om 10 dagar i samband med att man har förlorat ett barn..Gällde bara mig och inte Holger. Kanske beror på att vi inte är gifta..?! Suck.. Kuratorn pratade ju om att jag har rätt till tillfällig föräldrapenning, i 29 dagar.. Så svårt att veta...

Papper från Folksam kom oxå... Så mycket papper att hålla koll på. 

Pratat om hur vi vill ha det med begravning... Skulle gått till begravningsbyrån... Men när vi gick dit va det stängt, stod en annan tid på nätet.. Blir att ta tag i det imorgon... Men känns skönt att ha pratat om det i alla fall..

Tog en promenad på förmiddagen idag... Skönt, men kvavt! 

Orolig natt...

Oj vilken orolig natt det har varit... Somnade inte förrän klockan var efter 02.30.. Va sen uppe på toa vid 06.30... Nu är ju klockan bara 08.30... Jag gav upp...!! Orkar inte ligga kvar i sängen och försöka sova... 

Sov oroligt...hade svårt att sova inatt... Tankar som inte vill komma till ro.. 

Dessutom är det en massa väsen utanför.. De byter brädor och målar på balkongerna.  Och de är ju inte direkt tysta... En massa spikande och bändande.... Självklart håller de på på den sidan som sovrummet ligger på oxå...

För en stund sen va sopbilen här oxå... Så det där med sovmorgon kändes avlägset idag... Fast Holger sover fortfarande....

Två veckor idag.... För två veckor sen dog du lilla Elsa... Kanske orkar jag skriva om den dagen för två veckor sen senare idag... 

Klockan 09 har arbetarna rast... Så nu är det alltså lugnt och tyst igen... Men nu är jag ju inte trött längre...

....

Blir så jävla irriterad... Förbannad... Besviken..,. Ledsen. Jag vill ha min bebis tillbaka... Jag vill vara gravid igen... Jag vill göra saker ogjorda... Jag hatar denna saknad och ledsamhet.., hatar..

Vill minnas Elsa med glädje... Nu är det bara en stor sorg och saknad...

Orkar inte ta tag i vardagliga saker... Orkar inte höra av mig till vänner, eller bekanta och släkt.... Vill vara stark, men just nu orkar jag inte.. Vill bara skrika och gråta ut min smärta... Och visst alla sörjer olika... Och på olika sätt visar sig sorgen även för mig... 

Men jag är så trött... Trött... Både fysiskt och psykiskt trött... Kanske är det dags att söka någon typ av samtalshjälp? Bloggen är min ventil... Där kan jag pysa ut saker..istället för att det kokar över i min hjärna.. För ibland blir det liksom  bara för mycket.. 

Söndag kväll.

Känner mig så ledsen..... Tårar rinner fast jag egentligen inte vill... Saknade är så stor....

Känns som om jag aldrig mer kommer bli lycklig...

Varit ute hos föräldrarna idag... Skönt att bli lite uppassad.. Lyxigt med lagad mat.. Pratade såklart om Elsa... Blev ledsen... Men ibland orkar jag inte gråta... 

Orken är lika med noll.., orkar inte... Borde ta tag i att städa och plocka här hemma...men orken är som bortblåst...  

Det som ligger över oss nu som vi verkligen behöver göra..,och som verkligen känns obeskrivligt tungt.... Är att ta kontakt med en begravningsbyrå... Att bestämma allt det praktiska runt det... Och jag känner mig inte redo..tror inte att jag kommer bli det någonsin.. Fan.. Vilken smärta.. Begrava sitt eget barn..

Tror inte jag orkar... Men vet att jag måste..

Varför kommer alla tankar och funderingar på kvällen?! 

Neonatalavdelningen...

Känns konstigt... För två veckor sen låg Elsa på neonatalavdelningen i Lund... Idag är jag hemma i Örebro. Så olika ställen... 

För två veckor sen levde vi i ovissheten... Visste inte om hon skulle klara sig lr inte... De första två dygnen är tydligen avgörande... Mitt lilla barn. Jag var inlagd på avdelning 44 och hon på neo. Vi var nere hos henne mest hela tiden. 

Tvättade och spritade händerna... För att vi bara skulle kunna ta på henne... De är ju så infektionskänsliga. 

När vi inte var nere hos henne försökte jag pumpa.. Men det kom ingenting. Tror det kom sammanlagt 1 droppe och det va vid sista pumpningen...så någon råmjölk fick hon aldrig av mig. Men hon fick donerad mjölk. 

Jag fick även vara med och mata henne.. Med en minimal spruta...matade henne med tror det var 0,5-1 ml... Känns som det var tusen dagar sen... Sen blev hon insatt på att få mat hela tiden..detta för att hon inte hade smält maten ordentligt... 

Jag var även med och bytte blöja..världens minsta. De sa att den tillverkades i samma maskin som bindorna. Det var idag för två veckor sen som hon började bajsa. Lycka! Det fungerade. Små glädjeämne som va så viktiga då...

Måste verkligen berömma personalen. De va helt underbara..! Ett stort tack till neonatalavdelningens personal i Lund. 

Minst 1gång/dag hade vi samtal med läkarna. Mycket va ju så ovisst och stundtals kritiskt... 

Hon låg ju i sin kuvös... På den korta tiden vi va där lärde man sig när man skulle oroa sig och inte för alla pipen från övervakningen. Hon hade problem med syresättningen och blodtrycket. Hon fick blod och plasma i omgångar.. 

När man har ett barn som är så sjukt och född så mycket för tidigt...så går man ständigt runt i en overklighetsbubbla. Man har svårt att ta in det läkarna säger...svårt att fatta.. Det är svårt att ta sig tid att äta.. Och sjukhusmaten va verkligen inte bra..

Man har svårt att koppla av och sova... Svårt att komma till ro.. Svårt att glädjas åt andras lycka.. 

Kvällstankar...

Mamma ringde och berättade från dopet idag. 

Det känns så ofattbart.... Varför?! Jag skriver och lägger upp kort på Facebook... Får kommentarer om att jag berör.. Att folk blir ledsna.. Får en klump i magen varje gång..., men för mig är det vardag... De känslorna bär jag med mig varje sekund, minut, timme, dag, vecka osv.... Och ja det ä tungt och ledsamt, men samtidigt är jag glad att jag ändå fick träffa Elsa i två dagar... Och jag har ändå burit henne i magen i 24 veckor....

Va upp en sväng på stan... Åt glass... Tog en långpromenad och försökte njuta av våren/försommaren.... Blev 6,75 km... Resulterade i blåsor på båda fötterna...  

Funderar..

Aldrig trodde jag väl att livet va så skört... Så många tårar som rinner och har runnit.. Saknaden är så stor!!! 

Kanske blir det som min pappa säger?? 

Graviditet 1... 3 månader, missfall 

Graviditet 2... 6 månader, Elsa levde 2 dagar. 

Graviditet 3..... 9 månader?! 

Nu är jag ju inte gravid gång nummer 3 än... 

Sitter just nu hemma och lyssnar på låtar på youtube... Låtar som tröstar lr river upp... 

Idag va jag bjuden på barndop... Ett kusinbarn som ska döpas. Kommer inte att åka.. Har ju lilla Elsas dop kvar i mitt minne. Hon döptes den 5 maj, samma dag som hon fick somna in i våra armar...  Fick ett meddelande från min kusin.. Hon skulle tända ett ljus för Elsa i samband med dopet...

Soligt och fint ute... Borde ta mig ut en stund..! Fast jag har sorg i sinnet idag... Kanske passa på att ta en glass i solen....

  

Älskade vän....saknad....älskad....

Två veckor idag... Lilla Elsa! Tänk om du fortfarande hade levt.... Vad annorlunda allt hade varit då... Tårarna rinner.... Jag saknar dig så...!! Saknaden är så ofantligt stor... Ingen borde behöva förlora sitt barn... 

Holger åkte och jobbade idag... Känns tomt... Känns ensamt men samtidigt lite skönt... Känns dumt att känna så... Men vi har verkligen varit med varandra hela tiden i två veckor.... Och jag känner på nåt vis att det känns skönt med lite egen tid... Känner mig så himla dum som känner så... 

I nöden prövas vännen.... Ja så sant!! Vem eller vilka finns kvar?! Vilka kommer ställa upp? Beror klart på vad man menar med att ställa upp.... 

Har dessutom arbetskamrater som sagt via messenger att de ska ställa upp och finnas här... Vad är innebörden i det?? 

Känner mig arg och förbannad... Besviken.. varför?? Hur mycket ska jag orka gå igenom?? Kan ställa hundra och tusentals frågor om varför.... Jag får ju inte Elsa tillbaka ändå.. Inget spelar längre nån roll... Allt saknar mening... Just nu kan jag inte få tårarna att sluta rinna.. Men det kanske de inte behöver göra.... 

Sorgen kommer att finnas med mig ett tag... Vissa dagar och timmar är den mer eller mindre påtaglig...men den finns alltid där... 

Två veckor.... Känns som en evighet.... Känns som väldigt kort tid.... Känns helt ofattbart....

Elsa du fattas oss!!! Älskad och saknad... 

Samtal med chefen

Pratat med min chef... Suck! 

Rekrytering av sommarvikarier nu.. Hur vill jag göra i sommar? Tidig lr sen semester? Annars börja jobba den 3/6. 

Nytt schema från 2/6... 

Hon skulle dra tillbaka semestern för 3-4 maj. Just nu har jag tillfällig föräldrapenning i 29 dagar... Sen antingen jobba lr vara sjukskriven..?? 

Känns som hon inte visste vad hon skulle säga... Hon hade ju aldrig upplevt detta.... Jag var lugn, ingen gråt. 

Känns konstigt att planera inför en sommar... Lever för dagens timmar och kanske morgondagens... 

Den här sommaren skulle jag ju bara vara hemma och ta det lugnt... Och vänta på att min lilla flicka skulle födas... Hur ska jag nu kunna veta om jag orkar jobba??? 

10 dagar efter att jag förlorade min dotter... Frågade hon när jag ska ha semester i sommar..... Ja det är ju lätt att veta... 

Telefonsamtal...

Min barnmorska Jenny från förlossningen i Lund ringde... Hon beklagade såklart... Jag fick gärna hör av mig dit om jag hade några funderingar... 

Några funderingar..., jag har ju minst tusen frågor... Men blev så ställd och rörd över att hon ringde...

Brukar barnmorskan göra så?? 

Borde nog ta mig i kragen och gå och ringa till min chef... Vet inte vad jag ska säga..? Funderar hur det blir till sommaren? Jag hade ju ansökt om havandeskapspenning... Från v.25, midsommarveckan. Nu blir det ju inte så... Orkar jag ens jobba??  

Besök hos kuratorn...och tankar...

Besök hos kuratorn på barnkliniken... Ja världens bästa ställe, då man har förlorat ett barn... Idag gick besöket på max 15 minuter. Hon hade kontaktat försäkringskassan. De väntande på ett dödsintyg från Skatteverket och det skulle komma från sjukhuset i Lund. Men det kunde ju ta upp till 2 veckor... Suck!! 

Om första intrycket inte va bra... Så va andra inte det heller.. Det va på nåt vis som om vi var alldeles för lugna. Vi har inga direkta frågor... Visst svarar på det hon frågar.. Men...nja hon känns inte så bra. Men det är skönt att i alla fall att få hjälp med det praktiska.. Det känns inte som hon vet vad hon pratar om alla gånger... Och sen kan jag störa mig så sjukt mkt på en person som sitter med armarna i kors...

Visst vi sa att det kändes jobbigt att ta kontakt med begravningsbyrån.... Men inte att hon erbjöd sig att hjälpa till med det.. Utan att många föräldrar som hon hjälper tycker det är jobbigt och de brukar ta hjälp av sina föräldrar... Hon refererar ofta till hur andra föräldrar gör i den ena lr andra frågan.. 

Om vi behöver hjälp genom att prata med någon så får vi nog vända oss nån annanstans... 

Kanske kan det kännas lite bättre bara att prata med barnmorskan nästa vecka?!  Kanske finns det svar på mina frågor i min journal? 

Sen kan man ju fundera på om man ska våga skaffa ett nytt barn? Är det risker med det? Måste vi göra en stor utredning för att se vad som gick fel?!Beror det på svag livmodertapp..? Och om det nu är så vanligt med svag livmoder... Varför undersöker man inte det?!  

Igår och idag... Inte mycket man orkar göra...

Olika hur man reagerar på en sorg... Sambon sover bort det mesta. Jag grubblar, sover sämre...går upp tidigt. Äter dåligt...bloggar... Kollar på kort. Gråter... 

Varför är livet orättvist?!  

Gick upp en sväng på myrorna igår... Usch så trött man blir. Allt känns jobbigt nu.. Det tar så mkt kraft och energi med det mesta nuförtiden... 

Men vi försöker ändå att ta oss ut en liten  stund varje dag... Det behöver vi...

Idag blev det en tur till bra &begagnat på stan och en fika på prinsesskonditoriet... 

Igår ringde H Folksam förut för att kolla om vi kan få ut nåt där...lät faktiskt hoppfullt! 

Jag gick upp tidigt för att kontakta en kvinna på familjerätten, för att vi måste skriva på faderskapspapper... I brevet såg det ut som det va akut att få det fixat.. Men vi fick tid för det nästa torsdag... Den 22/5... Suck...

Så sjukt mkt som ska fixas med i pappers Sverige... 

Har fortfarande inte tagit kontakt med begravningsbyrån... Är verkligen något som känns sjukt jobbigt... Vet inte hur man ska orka det... Begrava sitt eget barn... 

Igår kom det blommor från mina arbetskamrater och dan innan blommor ifrån scoutstyrelsen... Instagrammade de som tack...

Hittade en sjukt bra informations folder; "Till dig som har förlorat barn" från föräldraföreningen små änglar 

Tårarna rinner....

Smärtan som kommer efter och i samband med att man förlorar ett barn är så ofantligt svår att beskriva... Den frustrationen man känner.

 Just nu orkar jag inte se och träffa gravida. Saknaden är så ofantligt stor. När man går in i en affär med skrikande spädbarn....så väljer jag att gå ut igen.... 

Jag saknar det där med att vara gravid, att känna att nåt rör sig inom mig... Kanske får jag uppleva det igen?! 

Trodde verkligen att allt skulle gå bra den här gången. Visst fanns det en oro i början av graviditeten... Men när jag väl passerade vecka 12... Så tänkte jag att detta går nog vägen.. Och just vecka 12...va ju då jag första gången drabbades av ett missfall. Åh Gud denna smärta... Det va året 2011... Sen efter det va det sjukt svårt att bli gravid igen...

I samband med det missfallet så gjorde nog sjukhuset de flesta fel... Världens sämsta bemötande och en extrem nonchalans... Olika läkare varje gång och ingen av dem pratade särskilt bra svenska.. Ja det är tyvärr kvinnokliniken i Örebro det. 

Den här graviditeten va så sjukt efterlängtad... Inte hade jag en tanke på att det skulle kunna sluta såhär?! Om jag ska bli gravid igen, så kommer den klassas som en riskgraviditet, det sa läkaren redan på förlossningen....kommer i så fall bli massa provtagningar mm.... 

Just nu skulle jag göra allt för att bli gravid igen... Men samtidigt vet jag att jag först måste sörja Elsa. Mitt underbara och alldeles perfekta barn.. Som dog efter bara två dar i livet. Livet är fan orättvis!! Men samtidigt är jag glad ....trots att tårarna rinner... Att jag fick träffa henne i två dar. För det hade faktiskt varit värre om hon bara hade dött i magen...

Hoppas såklart att jag ska få svar på varför hon föddes för tidigt? Men samtidigt är jag inte säker på att det blir så. Vi beslutade därför att hon skulle obduceras... Väntar fortfarande på svar, jag vet...det har bara gått lite över en vecka. Svärmor har en teori på att det beror på att jag har svag livmoderhals, men att det kan åtgärdas med en ring. Jag vet inte... Kanske är det det?! Ska till barnmorskan den 20/5. Kanske vet hon nåt...kanske inte?! 

Den underbara läkaren Kristbjörg på neonatalavdelningen sa att jag inte behövde fundera på vad jag hade gjort för fel...för antagligen är det inget som påverkar. Att vad jag ätit eller inte..spelar ingen roll. Men denna ovisshet känns ändå jobbig....

Oj inser nu att det kanske är dags för lite frukost...,

Förlossningen lördag 3 maj 2014

Förlossningen 

OBS! Känsliga läsare varnas..,

Inget man direkt har hunnit fundera så mycket på när man är i vecka 25... Eller 24+1... Inget man tror ska hända så tidigt... Kanske borde jag ha läst på innan? Klart man har lite hum, men det verkar va så individuellt.. 

Va alltså i Skåne hos min moster tillsammans med mina föräldrar. Holger skulle komma ner samma dag..men x antal timmar senare... 

Vaknade som vanligt på morgonen lördagen den 3 maj... Kl. 07.30... Dagen innan haft jag känt mig lite extra trött, men läste mig till i gravidappen att det va vanligt.. 

Åt frukost och efter den fick jag ont i magen... Tänkte att jag är nog förstoppad (vilket inte heller är ovanligt när man är gravid)...eller möjligtvis att jag hade ätit nåt olämpligt.. Hade inte jätte ont, som mensvärk ungefär.. Va på toa flera gånger, det kom lite. 

Tog sedan en dusch..kissade efter och då var det nåt slemmigt/ blodigt på pappret.. Hjärtklappning!!! Nu börjar jag bli orolig.. Förfarande ont... Mer blod på pappret... Fan! Slemproppen?? Klär på mig... Tar en binda för säkerhets skull... Sen går vattnet, mycket...rosafärgat.., kontaktar 1177... De råder mig att åka akut till kvinnokliniken i Lund. Hon pratar nåt om förtidig vattenavgång..

Jätte orolig... Men uppträder oväntat lugnt..

Min moster och mamma skjutsar mig till Lund... Har mer värkar i bilen... Innan vi har åkte iväg har jag lyckats blöta ner flera bindor, byxor och trosor.. 

Väl inne på sjukhuset i Lund.. En bilfärd som tar ca 20 minuter... Känns som en evighet.. Har ännu inte kontaktat min sambo, som är på jobbet 50 mil bort...vill ju inte oroa & han får inte ha mobilen på heller...

Blir insläppta på förlossningen, jag och min mamma. Klockan är nu 11.40.. Möter en väldigt trevlig undersköterska med namn Inger. Får snabbt ett rum, trots att hon tycker att det är konstigt att 1177 inte har återkopplat...

Det känns som världens minsta undersökningsrum. Det kommer in en barnmorska som heter Jenny. Många frågor ställs... Jag ska skrivas in. Men de hittar först inte mig pga att jag inte tillhör region Skåne. Det tas ultraljud, blodprov, de sätter en infart.Allt är snurrigt i mitt huvud, hinner inte med i alla svängar. Mer vatten avgår..,känner att det trycker på. Byxor och trosor blir blöta igen..,Är kiss och bajsnödig. Får inte gå upp ur sängen... Flyttas till ett annat rum..

Vet inte när men det kommer in mer personal, en till barnmorska, en läkare Kristbjörg S och en student. Får en bricanyl injektion i magen...för att minska värkar. I infarten får jag nåt som ska bromsa förloppet. Sätter bandet på magen.., hör bara min puls. Sen inser de att bebisen redan ligger i födelsekanalen med huvudet neråt... De är oroliga för bebisen.. Känner mig kissnödig och blir urintappad. Obehaglig känsla. 

 Får en intramuskulär spruta i rumpan med cortison, för att skynda på lugnmognaden på bebisen.. Droppet ökas på, för att lilla Elsa ska komma ut.. 

Det kommer även personal från neo, en läkare och en sjuksköterska. Som mest är det 7 personal i rummet....

Jag ligger där mitt i allt och har svårt att hänga med i allt som händer.., 

Droppet ökas på ännu mer... Allt är kaos!! De måste skynda på allt för att få ut henne... Mer värkar, svårt att veta vad som är krystvärkar och inte... Det spänner och tränger.. Trycker på när de säger att jag ska.. Så helt plötsligt är hon ute... Lilla hjärtat!! Klockan är då 13.05.

Personal från neo tar hand om henne.. Hon andas inte själv.. Läkaren Kristbjörh frågar efter kamera.., och hon tar lite bilder med min mobil...De väger henne: 585 gram. När de har fått dit andningsslangen... Får jag upp henne på bröstet... Visserligen bara för ett par minuter... 

Sen racerfart med henne i kuvös, in på neonatalavdelningen. Mamma följer med.... Helt plötsligt blir det ett annat lugn i rummet... BM Jenny tar prover från navelsträngen, då de andra proverna inte har hunnits skickats.. Måste kolla blodgruperingen. Jag gratuleras till den fina lilla flickan!  Svårt att känna lycka... Allt är bara kaos!!! 

BM rycker och drar i navelsträngen.., moderkakan måste ut..

Hon återkommer och gör samma sak om en stund...den kommer ut 13.20. 

Får på mig de fina kasslerbyxorna och en stor binda... Och blir informerad om att det kommer blöda. 

Kontaktar min sambo... Vet inte vad klockan kan vara? Kanske 14....

Får in smörgås och kaffe för att fira... Men jag känner mig liksom tom... 

Sen blir vi skjutsade ner till neo. Där ligger det minsta barn man kan se... Och det är mitt barn... Kärlek... Rädsla... Men allra mest kärlek...

I fredags...

Funderingar från fredag 9 maj 2014

Tänkte innan idag att jag måste skriva ner allt som har hänt nu de senaste dagarna. För att kunna minnas allt runt lilla Elsa! Saknar henne så mkt! Känns sjukt att behöva planera inför en begravning osv.. 

Pratade med BM idag, va Eva som svarade. Sa att jag behövde avboka tiden den 20/5... Och inte ha nån ny tid. Blev så himla ledsen. Berättade om allt som hänt. Trots att tårarna rann. Berättade om att jag var missnöjd med kuratorn. Hon frågade om jag skulle på uppföljning på kvinnokliniken, vilket jag hoppas att jag slipper..... Blev ju så dåligt bemött där vid missfallet 2011...

Klart hon beklagade. Har för mig att hon Eva brukar va lite tvär ibland.  Ska till min BM Helene för samtal, den 20/5 (gamla tiden) Hon frågade hur det va med blödning/ avslag oxå.. Lite olika till och från.

Varit till ÖB vid marieberg idag... Går fortfarande runt i ett vakuum...svårt att fatta.. 

Sen en sväng till päronen.. 

Ätit dåligt idag.. Men orkar inte. Inget  smakar som det ska osv.. 

Fick blommor från en arbetskamrat igår... 

Torsdag 8 maj... Funderar massor

Anteckning från torsdag 8 maj 

Sitter och googlar på förlossningens olika faser..., undrar såklart om jag kunde ha gjort nåt för att förhindra Elsa att födas? Förstod inte att det va värkar... Borde jag ha gjort det?! Suck..,. Allt gick så sjukt fort... 

Vågar jag skaffa ett nytt barn? Vågar jag då föda vaginalt? Telefontid med BM imorgon... 

Mitt i sorgen så inser jag att jag inte har ätit ordentligt under dagen. Inget smakar längre... Inget känns viktigt! 

När något är så efterlängtat och önskat.. Då är det svårt att bara gå vidare... Svårt att sluta fråga sig varför? Livet är så orättvist!! 

Tisdag 6 maj 2014

Anteckning från tisdag 6 maj 2014: 

Så många tankar, känslor, tårar. Inget kan jag göra för att få dig tillbaka... Känner mig maktlös.. Varför?! Smärtan river i mitt bröst. 

Lilla Elsa ska obduceras, svar kommer om ca 4 veckor. 

Va tillbaka på sjukhuset idag, uppföljning med den underbara läkaren: Kristbjörg Sveinsdottir. 

Sjukskriven till 2/6. Blir kontakt med kurator på usö. 

Självklart funderar jag på om jag gjort något fel under graviditeten..? Vill ha en förklaring, varför? 

Så många frågor som söker svar... 

Måndag 5 maj 2014

Anteckning från måndag den 5 maj 2014: 

Samtal med läkaren idag, kl 11.40. Dubbel hjärnblödning finns inget mer att göra. Lilla Elsa kommer inte att klara sig. Apparaterna ska stängas av. Lilla hjärtat. Älskar dig så oerhört! I snart 48 h har du funnits här hos oss på jorden.., hur ska jag orka utan dig?! Hur? Varför? 

Dessutom syrebrist sen förlossningen... Och blodtrycket som inte har varit bra...

I lördags den 10 maj.... 1 vecka...

En anteckning från i lördags 10 maj 2014: 

Lilla Elsa... Lilla älskade hjärtat!  

Idag skulle du ha blivit 1 vecka... Men tyvärr levde du på lånad tid! 

Älskar och saknar dig så!! 

Tycker nog avslaget har ökat lite. Mer blodklumpar på pappret... Hade mer ont i magen nu ikväll. Luktar inte konstigt. Funderar på om jag ska sova utan trosor på inatt.. Vore skönt att vädra lite, för att minska risken för svamp.. 

Funderat på min snabba förlossning för en vecka sen. Känns inte som om jag jag kunde ha gjort något för att förhindra den.. Kanske om jag hade åkt in när magvärken började...? Fast nej.. Det gjorde ju inte jätte ont, mer som mensvärk. Inte kunde jag förstå att det va värkar...va ju bara i v.24+1. Och absolut inte som förstföderska... 

Sjukt tacksam för den vård och bra bemötande som jag och lilla Elsa fick på Lunds universitetssjukhus. Hade aldrig fått det på usö..