Konstigt pratade med sambon om sömnproblem förut när vi la oss.. Nu kan jag såklart inte sova... Eller har ju varit uppe i soffan sen strax före 01. Ibland får jag för mig att jag skulle ha någon insomningstablett.., men samtidigt är jag lite rädd för att ta det.
Har faktiskt provat det vid ett tillfälle. Fick Propavan av personalen på avdelningen då jag hade förlorat Elsa. Tog den då, på kvällen den 5/5.. Oj vilken konstig känsla dagen därpå. Gick runt som i en dimma...men just då hade jag nog inte kunnat sova utan.
Har lite ont i magen nu oxå.. Det molar lite. Kanske är det bara lite oro?! Blir väl att ta lite värktabletter när jag ska gå och försöka sova igen...
Sömnbekymmer va tydligen vanligt enligt kuratorn.., vilket jag verkligen förstår..
Måste verkligen känna efter hur det känns. Om jag ska orka gå och jobba nästa månad lr inte? Man ska ju ta sig tid för att sörja. Och det är inte bra att gå iväg för tidigt till jobbet, då det kan skada mer än man tror... Men det är bara jag som kan svara på om jag orkar eller inte. Vet ju att jag måste ge massor i mitt jobb, då jag jobbar i vården. Orkar jag? Vet inte hur många av mina brukare som vet varför jag har varit borta en månad.
Samtidigt sa kuratorn att det är bra att ha kvar kontakten med jobbet. Kanske bara åka förbi och ta en fika? Ja det tåls att tänka på...
Fick meddelande från en arbetskamrat som hade förslag på någon att prata med... Bra det! Undrar hur många som läser? Och såklart vilka? Men samtidigt känns det inte så viktigt. Skriver för att samla ihop alla förvirrade tankar och känslor.. Samt att öka förståelsen för omgivningen..
För det som inte ska hända... Hände mig.., och det är en otrolig smärta och stor sorg jag bär med mig..!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar