Idag är en sån där dag när tårarna sprutar.... Är så ledsen... Saknaden är så stor! Känslan går inte att beskriva med ord, jag känner mig helt förkrossad!
Jag förstår att människor i min omgivning har svårt att veta hur de ska förhålla sig till det. Att det är svårt att veta vad som ska sägas. Att de inte vet hur jag kommer reagera.
Och samtidigt känner jag mig rädd. Att möta någon vän eller bekant. För det är ju mycket enklare att bara vara kvar inne.. Då kan jag vara ensam med min sorg och mina tankar! Men ibland tror jag att det skadar mer än gör nytta. Jag vet inte...
Energin och lusten att göra nåt är som bortblåst. Jag ber om ursäkt till mina vänner att jag inte orkar höra av mig. Men befinner mig fortfarande i en kris. Det är svårt att veta vad som är upp och vad som är ner. Allt känns jobbigt att genomföra.
Men samtidigt saknar jag spontaniteten, att någon ringer och frågar om man vill följa med...? För då hinner jag ju inte fundera och oroa mig för det ena eller andra..
Hemma ser det ut som en tromb och jag vet inte i vilken ände jag ska börja... Kanske att det skulle kunna pigga upp lite om det blev ordning..?
Mamma ringde förut och undrade om jag skulle komma ut till dem. Kan ju va skönt att slippa sitta i en varm lägenhet... Och solen skiner visst ute och jag tror det är varmt. Hon oroar sig för mig. Att jag inte äter ordentligt mm. Min goa mamma som bara fick vara mormor i 2 dagar och va med mig på förlossningen. Men samtidigt är jag glad, för hade aldrig fixat det själv...va en trygghet att ha henne med på förlossningen 50 mil hemifrån.
Idag går även tankarna till en av mina bästa vänner och hennes familj. Det är begravning av hennes svärmor. Hon dog väldigt hastigt för ca 1 månad sen.
Och sen kom ju allt det här med oss och lilla Elsa. Massa kramar till er..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar