Tårarna rinner....

Smärtan som kommer efter och i samband med att man förlorar ett barn är så ofantligt svår att beskriva... Den frustrationen man känner.

 Just nu orkar jag inte se och träffa gravida. Saknaden är så ofantligt stor. När man går in i en affär med skrikande spädbarn....så väljer jag att gå ut igen.... 

Jag saknar det där med att vara gravid, att känna att nåt rör sig inom mig... Kanske får jag uppleva det igen?! 

Trodde verkligen att allt skulle gå bra den här gången. Visst fanns det en oro i början av graviditeten... Men när jag väl passerade vecka 12... Så tänkte jag att detta går nog vägen.. Och just vecka 12...va ju då jag första gången drabbades av ett missfall. Åh Gud denna smärta... Det va året 2011... Sen efter det va det sjukt svårt att bli gravid igen...

I samband med det missfallet så gjorde nog sjukhuset de flesta fel... Världens sämsta bemötande och en extrem nonchalans... Olika läkare varje gång och ingen av dem pratade särskilt bra svenska.. Ja det är tyvärr kvinnokliniken i Örebro det. 

Den här graviditeten va så sjukt efterlängtad... Inte hade jag en tanke på att det skulle kunna sluta såhär?! Om jag ska bli gravid igen, så kommer den klassas som en riskgraviditet, det sa läkaren redan på förlossningen....kommer i så fall bli massa provtagningar mm.... 

Just nu skulle jag göra allt för att bli gravid igen... Men samtidigt vet jag att jag först måste sörja Elsa. Mitt underbara och alldeles perfekta barn.. Som dog efter bara två dar i livet. Livet är fan orättvis!! Men samtidigt är jag glad ....trots att tårarna rinner... Att jag fick träffa henne i två dar. För det hade faktiskt varit värre om hon bara hade dött i magen...

Hoppas såklart att jag ska få svar på varför hon föddes för tidigt? Men samtidigt är jag inte säker på att det blir så. Vi beslutade därför att hon skulle obduceras... Väntar fortfarande på svar, jag vet...det har bara gått lite över en vecka. Svärmor har en teori på att det beror på att jag har svag livmoderhals, men att det kan åtgärdas med en ring. Jag vet inte... Kanske är det det?! Ska till barnmorskan den 20/5. Kanske vet hon nåt...kanske inte?! 

Den underbara läkaren Kristbjörg på neonatalavdelningen sa att jag inte behövde fundera på vad jag hade gjort för fel...för antagligen är det inget som påverkar. Att vad jag ätit eller inte..spelar ingen roll. Men denna ovisshet känns ändå jobbig....

Oj inser nu att det kanske är dags för lite frukost...,