För två veckor sen levde vi i ovissheten... Visste inte om hon skulle klara sig lr inte... De första två dygnen är tydligen avgörande... Mitt lilla barn. Jag var inlagd på avdelning 44 och hon på neo. Vi var nere hos henne mest hela tiden.
Tvättade och spritade händerna... För att vi bara skulle kunna ta på henne... De är ju så infektionskänsliga.
När vi inte var nere hos henne försökte jag pumpa.. Men det kom ingenting. Tror det kom sammanlagt 1 droppe och det va vid sista pumpningen...så någon råmjölk fick hon aldrig av mig. Men hon fick donerad mjölk.
Jag fick även vara med och mata henne.. Med en minimal spruta...matade henne med tror det var 0,5-1 ml... Känns som det var tusen dagar sen... Sen blev hon insatt på att få mat hela tiden..detta för att hon inte hade smält maten ordentligt...
Jag var även med och bytte blöja..världens minsta. De sa att den tillverkades i samma maskin som bindorna. Det var idag för två veckor sen som hon började bajsa. Lycka! Det fungerade. Små glädjeämne som va så viktiga då...
Måste verkligen berömma personalen. De va helt underbara..! Ett stort tack till neonatalavdelningens personal i Lund.
Minst 1gång/dag hade vi samtal med läkarna. Mycket va ju så ovisst och stundtals kritiskt...
Hon låg ju i sin kuvös... På den korta tiden vi va där lärde man sig när man skulle oroa sig och inte för alla pipen från övervakningen. Hon hade problem med syresättningen och blodtrycket. Hon fick blod och plasma i omgångar..
När man har ett barn som är så sjukt och född så mycket för tidigt...så går man ständigt runt i en overklighetsbubbla. Man har svårt att ta in det läkarna säger...svårt att fatta.. Det är svårt att ta sig tid att äta.. Och sjukhusmaten va verkligen inte bra..
Man har svårt att koppla av och sova... Svårt att komma till ro.. Svårt att glädjas åt andras lycka..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar