Blir så jävla irriterad... Förbannad... Besviken..,. Ledsen. Jag vill ha min bebis tillbaka... Jag vill vara gravid igen... Jag vill göra saker ogjorda... Jag hatar denna saknad och ledsamhet.., hatar..
Vill minnas Elsa med glädje... Nu är det bara en stor sorg och saknad...
Orkar inte ta tag i vardagliga saker... Orkar inte höra av mig till vänner, eller bekanta och släkt.... Vill vara stark, men just nu orkar jag inte.. Vill bara skrika och gråta ut min smärta... Och visst alla sörjer olika... Och på olika sätt visar sig sorgen även för mig...
Men jag är så trött... Trött... Både fysiskt och psykiskt trött... Kanske är det dags att söka någon typ av samtalshjälp? Bloggen är min ventil... Där kan jag pysa ut saker..istället för att det kokar över i min hjärna.. För ibland blir det liksom bara för mycket..
Det är vidirigt! Ofattbart! Så smärtsamt! Ett tips inför mötet med begravningsbyrån är att ni hemma tillsammans i lugn och ro funderar över saker som. Kremering eller ej? Vilka ska vara med? Annons i tidningen eller ej? Musik? Minneslund eller sten? Minnesstund efter, hur? Så ni är lite förberädda så mötet kan gå så smidigt som möjligt. Jag försökte se planeringen kring begravningen som något fin, att göra det perfekt för Valter och att det skulle vara precis som VI ville ha det. Att fira att han faktiskt har funnits! Men det är vidrigt, det är det! Jag tycker absolut att du ska söka samtalshjälp, jag tror att det blir väldigt tungt annars. Man behöver hjälp att lufta, sortera och få höra att könslor och tankar är normala och tillåtna. Stor kram! <3
SvaraRadera