Mors dag!

Har mycket bekymmer med mina handleder nu. Imorse vaknade jag med svullna händer, trots att jag hade skenorna på. Fingrarna och handlederna värker. Och de domnar i tid och otid. Det är så sjukt jobbigt. Känns bra att det bara är ca 1 vecka tills jag ska till handkirurgens mottagning, för att återigen bedömas av en läkare. Hoppas såklart på operation, för nu är jag trött på det här. Och jag vet ju att när jag blir gravid, så kommer det bli mer problem. 

Apropå det där med att bli gravid så väntar vi fortfarande på kallelse från fertilitetsenheten. Har nu väntat i lite mer än 11 veckor, så det känns som om det är dags. Jag vet att det är upp till 3 månaders väntetid. Sen ska de ju ha semester stängt på kliniken oxå.  Är inställd på att få vänta till efter sommaren. Bara att vänta och se vad som händer. Tänkte i alla fall ta tag i träningen, eftersom både ryggen och förkylningen är bättre. 

Funderar lite.. Min chef sa ju åt mig tidigare att jag skulle kontakta Sankt Lukas. Vilket jag inte då fixade att göra. Tänker på när man är mitt i sorgen så är det svårt att ta tag i något själv. Svårt att veta vad man ska säga. Jag säger absolut inte att det är hennes fel. Det ligger helt på mig. Men samtidigt. Om hon hade varit påläst vad det gäller sorg och hur man bemöter människor i sorg, då kanske utgången blivit något annat. Hon sa även att jag inte bjöd in till samtal, utan sa att allt var bra. Visst kanske borde svarat att det inte va det. Just nu är det ju inte det. Och samtidigt om man är ovetande om att man har ett dåligt bemötande, då är det ju svårt att ändra på sig. Ja ja. 

Idag är det mors dag. Tänker på Elsa som inte är här. Sitter i blåsten på balkongen och funderar. Då kommer det en lite fågel och landar på stolen bredvid mig. Den hoppar sedan upp på räcket. Den sitter och tittar en liten stund och flyger sen iväg. Det finns de som säger att det är en hälsning från andra sidan. Och att det är någon som säger att den har det bra. Jag vet inte vad jag ska tro om det. Har ju suttit på balkongen förut och det har inte hänt då. 

Mors dag, känns extra tungt när jag har ett barn, en dotter som inte syns. En dotter som inte fick leva. Jag hade hoppats att denna mors dag skulle jag ha ett barn här eller i alla fall ett påväg. Inget av det har jag. Det gör ont! Jag känner en frustration över att det är så svårt att bli gravid. 

Förra mors dag fick jag en litet hängsmycke, en liten ängel. Den ängeln bär jag alltid med mig runt halsen. Den betyder mycket för mig. Första mors dag var en tung dag! Sorgen och saknade värkte så i bröstet, och det gör den än. 

Idag ska vi åka till mina föräldrar och fira min mamma. 

Önskar alla en trevlig mors dag! 

Sova?.... Nej inte jag inte...

Ledig idag (fredag). Så skönt att kunna sova lite längre på morgonen. Träffat och fikat med en vän idag. Skoj att ses, det va så länge sen. 

Sjukt sliten i kroppen. Igår va vi på Boda Borg, och det känns verkligen i ryggen idag. Men det kunde varit värre, en arbetskamrat råkade bryta fingret. Har även ont i mina handleder, men det va ju inget nytt. 

Ligger just nu i soffan. Borde sova, men är inte trött. Sambon gick och la sig vid 23. 

Känner att jag borde ha pratat med min chef i veckan. Men vi har gått om varandra. Blir att ta tag i det nästa vecka. Har i alla fall sagt till henne att jag behöver prata med henne. Blir så trött på alla turer hit och dit. Suck! Har en stor klump i magen. Och vissa dagar vill jag bara dra täcket över huvudet och aldrig mer stiga upp. Oron är ständigt närvarande. Jag är så trött på att ha det såhär. Jag vet att bollen återigen ligger hos mig och att det är jag som måste ta tag i det. Ska i alla fall först prata med min chef, så hon vet att det inte fungerar med landstingshälsan. Jag blir så sjukt trött! Trött på mig själv, trött på att inget blir som jag tänkt mig. Jag vet snart inte vad jag ska göra med allt, alla tankar. Jag vet att jag måste hitta någon att prata med, någon som jag vågar öppna mig för. Jag var inte alls förberedd när hon på landstingshälsan sa att vi nog ska avsluta samtalen. Känns som hon har gjort allt för att dra ut på tiden mellan samtalen. Jag vet att jag är svår att förstå mig på. Och tror inte att hon hade varken rätt metod eller utbildning för att kunna komma under mitt skal och min mask. Ibland stänger jag av för att jag inte orkar. Just nu vill jag bara att någon ska trösta mig och säga att allt blir bra. Jag vill inte längre dölja min sorg och mina tårar. Det värker i mitt bröst. Livet gör så ont! Jag har fallit och slagit i den hårda marken och just nu vet jag inte hur jag ska göra för att ta mig upp...jag vet inte. Ensam klarar jag det inte. Många säger att jag är stark. Men jag känner mig bara svag, trött och orkeslös. Jag orkar inte. Tårarna rinner. Och det är okej, ingen är vaken och ser dem. 

Sliten i kroppen och knoppen!

Idag när jag kom till jobbet ville jag gå hem igen. Jag har ingen som helst lust att jobba nu. Jag vet inte varför. Bara så otroligt trött på allt! Har jobbat kväll och visst gick det bra. Men när man får den där känslan, så känns det tungt! 

Blev inget samtal med chefen idag, hon va inte där. Det får bli nån annan dag. 

Känner mig så sjukt trött mest hela tiden. Värken i skinkan/ischias har kommit tillbaka. Det gör ont att ta sig ur bilen. Får stå en stund och sen kan jag belasta den sidan av kroppen. Blir så trött på att det aldrig blir bra. Måste nog kontakta naprapaten igen eller kan man få hjälp på vårdcentralen. Kanske ska ringa 1177 och rådfråga. Det är sjukt tröttsamt att ha ont. Och nu när det är värre igen, så vet jag inte om jag vågar gå och träna. 

Känner mig deppig och låg. Många tankar som snurrar runt i mitt huvud. Jag är trött på att ha det såhär och må som jag gör. När ska det vända för mig? När ska jag få må bra? Behöver definitivt någon att prata med. Ett annat problem med mig är att jag ofta visar upp en glad fasad, fast på insidan är det kaos. Samtidigt har det många gånger räddat mig. Det är väl en försvarsmekanism, när man inte orkar tänka på allt jobbigt. Tankar som ständigt mal i mitt huvud. Livet gör förbannat ont. 

Nu ska jag försöka sluta med funderingarna för idag och gå och lägga mig. 

Funderar vidare på vad som blev fel..,

Har tänkt på det de senaste dagarna. Tänkte på vad det va som gick fel. Jag vet att det är svårt att hitta någon som man verkligen litar på. Jag vet det. Och dessutom har det känts både bra och dåligt efter samtalen med henne på landstingshälsan. Men klart det väcker en massa tankar. Är väl bäst att jag informerar min chef om läget till veckan. Jag blir så förbannat trött! 

Funderar på att maila hon på landstingshälsan... 

Tråkigt att hon pratade om att detta ska prata om nästa gång, men nästa gång blev det inget. T.ex sa hon ena gången att nästa gång ska vi prata om sorgen, om Elsa. Det sa hon den 20/2, men hon tog inte upp det gången efter. Känns som om hon inte va förberedd för samtalen. Att det bara var upp till mig att vara förberedd. Att bara jag skulle komma på vad vi skulle prata om. Borde jag berättat att jag har svårt att öppna mig, vilket beror på gamla erfarenheter. Som tyvärr återigen blev en sanning. Jag vet inte om det skulle leda till något, att maila henne...

Kom på att när jag var på bedömningssamtal så fyllde jag i ett formulär om hur jag mådde, det har det inte varit tal om heller. Inte att jag ska fylla i nåt nytt heller.. Det kanske inte va så viktigt för henne. Funderar på om det va så att hon och jag inte helt hundra klaffade. Vet inte. Ibland när jag försökte prata om jobbiga saker så kändes det som om hon nästan skämtade bort det. Blir så trött på sjukvården. Hmm, funderar på om jag har rätt att få ut min journal därifrån? Vore ju lite intressant att se vad hon skrivit om mig och hur hon har bedömt mitt mående. 

Jag vet att jag alltid kommer bära med mig denna sorg och känslorna över att ha förlorat ett barn. Hade önskat att jag kunnat få hjälp att reda ut många förvirrade tankar. Att få redskap att hantera sorgen. Kanske borde jag träffa någon som är bättre på det här med sorgbearbetning. Jag läser om de olika sorgfaserna och jag vet inte var jag befinner mig nu. 

Vanliga sorgereaktioner i samband av förluster och förändringar är; 

• En känsla av bedövning
• Humörsvängningar
• Koncentrationssvårigheter
• Oregelbunden sömn
• Förändrade matvanor
• Energiförlust

Sorgens faser; 

Chock

När något svårt eller jobbigt händer brukar man först få en känsla av bedövning eller overklighet. Då är man i det som kallas chockfasen. Särskilt chockad brukar man vara om det har hänt något snabbt och plötsligt. Chockfasen brukar man vara i någon eller några dagar, och man kan reagera på olika sätt. Man kan verka oberörd utåt, men ha tankar som rusar runt och känns snurriga och jobbiga. Man kan också få panik och göra saker man annars inte skulle göra.

Reaktion

Den andra fasen kallas reaktionsfasen, och den kan vara från någon vecka upp till flera månader. Under den här tiden börjar chocken gå över och man börjar kunna ta till sig det som har hänt, det känns mer verkligt. Det är vanligt att man är förtvivlad och helt upptagen av sorg och saknad. Kanske behöver man gråta mycket. Man kan också bli arg och tycka att det som hänt är någons fel. Hur man sover och äter kan också påverkas; man kan få svårt att sova eller vilja sova hela tiden, få svårt att äta eller tröstäta.

Bearbetning

Den tredje fasen kallas bearbetningsfasen. Den brukar ta upp till ett år. Då tänker man på det som har hänt och försöker lära sig leva med det. Förtvivlan börjar kännas lite mindre och man kan börja se lite ljusare på tillvaron, även om man fortfarande sörjer.

Leva vidare

Slutligen kommer den så kallade nyorienteringsfasen. Då börjar man kunna känna sig glad och lycklig över saker igen, det svåra tar inte längre över och man lär sig att leva med det man har upplevt. Självklart finns minnena av det som har hänt kvar, men sorgen kring det har minskat.

Är det mig det är fel på...??!

Samtal på landstingshälsan idag, det gav inte så mycket tyvärr. Blir att leta på en annan samtalskontakt. Hon undrade hur det hade varit på årsdagarna. Sa att det va lugnt. Att vi varit hemma och bara tagit hand om varandra. Vi var ju båda lediga. 

Känns som om hon bara har skrapat på ytan vad det gäller det mesta, vilket jag även sa till henne. Jag vill kunna prata om djupare saker, men det går tydligen inte. Kanske ligger felet hos mig, som inte kunnat öppna mig och tala om saker som verkligen bekymrar mig? Jag vet inte.. Ville verkligen ge det här en ärlig chans. Samtidigt finns det saker som hon uttryckt sig angående Elsa som inte heller känns helt okej. Som t.ex att det var en orsak och en mening med att hon kom förtidigt. Det skiter jag fullständigt i att hon tror, det behöver man inte säga mig. Jag sörjer ju mitt älskade barn. 

Nu var det mer fokus på det som min chef sökte för, att jag hade ett dåligt bemötande mot mina arbetskamrater. Men samtidigt sa hon att det skulle jag lägga bakom mig. Att jag bara får inse att vissa inte har förståelse för att jag mått dåligt. Så är det väl. Önskar bara att förståelsen kunde finnas. 

Hon undrade om jag varit iväg och tränat, vilket jag inte gjort på grund av förkylning och ont i skinkan/ischias. Bokade in ett samtal för att avsluta kontakten den 2 juli. Hon undrade även vad jag hade för förväntningar på samtalen med henne. Svårt att svara på sådär bara. Hade på nåt vis hoppats att hon kunde ha hjälpt mig med att bearbeta min sorg och saknad, det kom jag på nu i efterhand såklart! Att jag hade kunnat berätta om ångesten som river i bröstet. Den ständiga oron, om minnet som ständigt sviktar, om deppigheten. Men det är som sagt lätt att vara efterklok återigen. Vet inte om det hade gjort nån skillnad om jag hade berättat det heller. 

Jag känner mig tom och besviken. Det känns som om jag står på ruta ett igen. Jag vet att det tar tid att hitta någon som man kan känna förtroende för. Det är inte så enkelt att öppna sig och berätta om allt som tynger. Alla tankar som är svåra att sätta ord på. Alla känslor som helst av allt vill komma ut som gråt, men som fastnar i halsen. Kanske var det bara fel person för mig? Men är man duktig på sitt yrke borde man kunna se bakom fasaden, kunna riva ner de murar jag har satt upp för att skydda mig. Man borde kunna ställa de rätta frågorna som får en människa att öppna sig. Jag är väl en svår person. Jag vet att jag har mycket i mitt bagage, som gör att jag har svårt att öppna mig och visa mina känslor. Jag vet det! Men är man professionell borde man kunna veta hur man löser dessa gåtor och öppnar dessa människor. 

Jag är trött och förbannad på livet! Känns som ingen förstår hur det är. Och jag känner en frustration över det och att jag inte har någon att prata med. 

Va på vårdcentralen med en brukare idag. Där i väntrummet fanns ett informationsblad om sorgbearbetningsgrupp. Kanske det vore något att prova på? Har googlat om det på landstingets hemsida. Det va tvungen att ha gått minst 1 år, sedan förlusten över att någon dött. Vilket det ju har för mig.      "Sorgbehandlingsgruppen vänder sig till den med fördröjd eller undviken sorg, eller där sorgen håller på att utvecklas till ett kroniskt tillstånd." 

Eller så blir det kontakt med Sankt Lukas? 

Kom precis på att VSFB, vi som förlorat barn, kanske kan rekommendera en bra samtalskontakt oxå? Nu blev det mycket att fundera på. Undrar vad som passar mig bäst? Blir att väga för- och nackdelar. 

Saknaden, den stora saknaden över att Elsa inte är här,  kommer över mig rätt ofta. Det gör så förbannat ont! Älskade barn, varför? Varför var det du som var tvungen att gå och lämna oss här? Jag fattar inte. Jag var så redo att bli mamma. Jag hade längtat så länge, men du fick bara stanna hos oss i två dagar. Det gör ont. Tårarna rinner! Kan ibland inte fatta att du är borta... Livet gör så förbannat ont! Älskade lilla vän! 

Nattfunderingar....

Jag vet att det nu har gått en tid sen jag bloggade nåt. Orken har liksom inte funnits. Är ständigt så otroligt trött ! ! ! 

Elsas 1 årsdag och dödsdag har passerat. Jag saknar henne inte mindre för det. Mitt älskade lilla barn! 

Jag sörjer fortfarande. Jag funderar på hur det skulle ha varit om hon hade varit här hos oss istället. 

Frustrationen att inte lyckats bli gravid än ligger där och skaver under ytan. Jag kan inte förstå varför jag aldrig ska få bli lycklig. Jag vill ha ett barn! 

Jag är stundtals så trött och förbannad på livet. Det blev verkligen inte som jag/vi hade tänkt oss. Sorgen gör så förbannat ont. 

Det känns svårt då det inte känns som om jag har någon som verkligen förstår. Ingen som frågar längre... Är inte helt hundra på om min samtalskontakt är helt bra för mig heller. Ibland uttrycker hon sig lite klumpigt. Säger saker som får det att svida i hjärtat. Får nog ta mig en funderare på om det ger mig något eller om jag ska försöka hitta någon annan? Men min chef påstår att man måste ha tålamod, för det tar tid att bygga upp ett förtroende. Vilket i och för sig är sant. Men jag vet inte, det känns inte helt hundra. Jag tror inte just nu att jag visar hur det egentligen är. Svårt att förklara hur jag mår och känner. 

Väldans förkyld nu. Förra veckan inleddes med heshet. Denna vecka förkyld, snorig, halsont och lite feber. Varit hemma både måndag och tisdag från jobbet. Jobbade i onsdags, men va inte helt hundra då. Fortfarande inte frisk. Sjukt ont i halsen, täppt och hosta. 

Scoutläger nu under långhelgen. Sover hos mina föräldrar, kan inte ligga ute med min förkylning.

Näjä sova lite kanske.,,

En grå och regnig fredag!

Det har varit en grå och mulen dag idag. Har jobbat dag idag. Sen kom regnet, kanske vid lunchtid. Det har varit kallt hela dagen. Och jag har känt mig sjukt trött. Bar ut några kartonger och kände mig trött i händer och armar. Kroppen känns sliten och den värker. Är så sjukt trött i var enda lem. Ryggen värker. Funkar okej att jobba med värktabletter i kroppen. Kanske inte helt okej, men det får gå. 

Efter jobbet åkte jag och handlade lite på rusta och netto. Det blev fler mosaik solcellslyktor, de är så fina. 

Trotsade regnet och åkte en liten stund till graven. Jag ska plantera nåt fint där till Elsas 1 års dag. Älskade vän, varför lämnade du oss här? Saknaden gör så sjukt ont! Mitt älskade lilla barn, min Elsa. 

Så sjukt trött, resten av kvällen har spenderats i soffan. Blev en liten powernapp på max 10 minuter. Med en skål godis, dricka och cheeseballs. Får ta nya tag med träning och mat nästa vecka. Måste dessutom tänka på min rygg. Den ska jag försöka vara snäll mot. Den känns stel och trött nu. Ska stretcha oxå. Ska nog kolla in appen: mamma mage som naprapaten tipsade mig om. 

Nu är det snart dags att sova...zzz..