Känns som om hon bara har skrapat på ytan vad det gäller det mesta, vilket jag även sa till henne. Jag vill kunna prata om djupare saker, men det går tydligen inte. Kanske ligger felet hos mig, som inte kunnat öppna mig och tala om saker som verkligen bekymrar mig? Jag vet inte.. Ville verkligen ge det här en ärlig chans. Samtidigt finns det saker som hon uttryckt sig angående Elsa som inte heller känns helt okej. Som t.ex att det var en orsak och en mening med att hon kom förtidigt. Det skiter jag fullständigt i att hon tror, det behöver man inte säga mig. Jag sörjer ju mitt älskade barn.
Nu var det mer fokus på det som min chef sökte för, att jag hade ett dåligt bemötande mot mina arbetskamrater. Men samtidigt sa hon att det skulle jag lägga bakom mig. Att jag bara får inse att vissa inte har förståelse för att jag mått dåligt. Så är det väl. Önskar bara att förståelsen kunde finnas.
Hon undrade om jag varit iväg och tränat, vilket jag inte gjort på grund av förkylning och ont i skinkan/ischias. Bokade in ett samtal för att avsluta kontakten den 2 juli. Hon undrade även vad jag hade för förväntningar på samtalen med henne. Svårt att svara på sådär bara. Hade på nåt vis hoppats att hon kunde ha hjälpt mig med att bearbeta min sorg och saknad, det kom jag på nu i efterhand såklart! Att jag hade kunnat berätta om ångesten som river i bröstet. Den ständiga oron, om minnet som ständigt sviktar, om deppigheten. Men det är som sagt lätt att vara efterklok återigen. Vet inte om det hade gjort nån skillnad om jag hade berättat det heller.
Jag känner mig tom och besviken. Det känns som om jag står på ruta ett igen. Jag vet att det tar tid att hitta någon som man kan känna förtroende för. Det är inte så enkelt att öppna sig och berätta om allt som tynger. Alla tankar som är svåra att sätta ord på. Alla känslor som helst av allt vill komma ut som gråt, men som fastnar i halsen. Kanske var det bara fel person för mig? Men är man duktig på sitt yrke borde man kunna se bakom fasaden, kunna riva ner de murar jag har satt upp för att skydda mig. Man borde kunna ställa de rätta frågorna som får en människa att öppna sig. Jag är väl en svår person. Jag vet att jag har mycket i mitt bagage, som gör att jag har svårt att öppna mig och visa mina känslor. Jag vet det! Men är man professionell borde man kunna veta hur man löser dessa gåtor och öppnar dessa människor.
Jag är trött och förbannad på livet! Känns som ingen förstår hur det är. Och jag känner en frustration över det och att jag inte har någon att prata med.
Va på vårdcentralen med en brukare idag. Där i väntrummet fanns ett informationsblad om sorgbearbetningsgrupp. Kanske det vore något att prova på? Har googlat om det på landstingets hemsida. Det va tvungen att ha gått minst 1 år, sedan förlusten över att någon dött. Vilket det ju har för mig. "Sorgbehandlingsgruppen vänder sig till den med fördröjd eller undviken sorg, eller där sorgen håller på att utvecklas till ett kroniskt tillstånd."
Eller så blir det kontakt med Sankt Lukas?
Kom precis på att VSFB, vi som förlorat barn, kanske kan rekommendera en bra samtalskontakt oxå? Nu blev det mycket att fundera på. Undrar vad som passar mig bäst? Blir att väga för- och nackdelar.
Saknaden, den stora saknaden över att Elsa inte är här, kommer över mig rätt ofta. Det gör så förbannat ont! Älskade barn, varför? Varför var det du som var tvungen att gå och lämna oss här? Jag fattar inte. Jag var så redo att bli mamma. Jag hade längtat så länge, men du fick bara stanna hos oss i två dagar. Det gör ont. Tårarna rinner! Kan ibland inte fatta att du är borta... Livet gör så förbannat ont! Älskade lilla vän!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar