Sjukt sliten i kroppen. Igår va vi på Boda Borg, och det känns verkligen i ryggen idag. Men det kunde varit värre, en arbetskamrat råkade bryta fingret. Har även ont i mina handleder, men det va ju inget nytt.
Ligger just nu i soffan. Borde sova, men är inte trött. Sambon gick och la sig vid 23.
Känner att jag borde ha pratat med min chef i veckan. Men vi har gått om varandra. Blir att ta tag i det nästa vecka. Har i alla fall sagt till henne att jag behöver prata med henne. Blir så trött på alla turer hit och dit. Suck! Har en stor klump i magen. Och vissa dagar vill jag bara dra täcket över huvudet och aldrig mer stiga upp. Oron är ständigt närvarande. Jag är så trött på att ha det såhär. Jag vet att bollen återigen ligger hos mig och att det är jag som måste ta tag i det. Ska i alla fall först prata med min chef, så hon vet att det inte fungerar med landstingshälsan. Jag blir så sjukt trött! Trött på mig själv, trött på att inget blir som jag tänkt mig. Jag vet snart inte vad jag ska göra med allt, alla tankar. Jag vet att jag måste hitta någon att prata med, någon som jag vågar öppna mig för. Jag var inte alls förberedd när hon på landstingshälsan sa att vi nog ska avsluta samtalen. Känns som hon har gjort allt för att dra ut på tiden mellan samtalen. Jag vet att jag är svår att förstå mig på. Och tror inte att hon hade varken rätt metod eller utbildning för att kunna komma under mitt skal och min mask. Ibland stänger jag av för att jag inte orkar. Just nu vill jag bara att någon ska trösta mig och säga att allt blir bra. Jag vill inte längre dölja min sorg och mina tårar. Det värker i mitt bröst. Livet gör så ont! Jag har fallit och slagit i den hårda marken och just nu vet jag inte hur jag ska göra för att ta mig upp...jag vet inte. Ensam klarar jag det inte. Många säger att jag är stark. Men jag känner mig bara svag, trött och orkeslös. Jag orkar inte. Tårarna rinner. Och det är okej, ingen är vaken och ser dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar