Ångest...

Första dagen på jobbet efter semestern och allt jag kände var bara stor ångest! Va ute och jobbade och flera gånger i bilen rann tårarna. Känner mig inte redo att jobba. Allt gör så ont! 

Imorgon är den dagen du va beräknad, lilla Elsa. När jag gick hem idag fick jag en kram av Maggan. Hon sa att hon tänker mycket på mig och vet vilken dag det är imorgon. Det gjorde så ont. Tårarna höll återigen på att rinna. Min goa arbetskamrat Maggan. Imorse fick jag en kram av en annan arbetskamrat, det känns i hjärtat när de bryr sig. Att de vågar fråga hur det är. 

Pratade med chefen idag. Sa att jag behövde vara ledig imorgon och på fredag. Vet inte om jag tar semester eller sjukskriver mig. Känner mig inte redo att jobba. Att imorgon är min beräknade förlossningsdag. Det gör så ont. Min älskade lilla Elsa. Chefen undrade hur det går. Jag sa att det beror på vem jag går till och vilka jag jobbar med. 

Är sjukt trött, men har inte sovit nåt efter jobbet. Har ont i huvudet, ont i ryggen, ont i kroppen, ont i magen. När jag kom hem förut va jag sjukt varm, kändes som om jag hade feber. Men säkert bara alla spänningar som släpper. Sjukt jobbigt att ta sig iväg till jobbet idag. Just nu känns allt tungt. Vet inte vad jag ska ta mig till. 

Älsklingen är oxå hemma imorgon och det känns skönt. Han är ledig till och med söndag. Jag planerar för att gå och jobba på tisdag. Får se hur jag känner då, om jag orkar eller inte. 

Efter jobbet idag kom älsklingen hem med bakelse, kändes bra att döva smärtan med det. Saknar mitt älskade barn så otroligt mycket. En massa funderingar i mitt huvud med den ständiga frågan varför? Det gör så ont. Många frågor som jag aldrig kommer få svar på. Smärtan värker inom mig. Jag känner mig trött och sliten. Vet inte hur jag ska orka. Så svårt att vara närvarande på jobbet. Jag är där, men samtidigt inte. Tankarna far mest iväg åt andra håll. Vet att jag måste vara närvarade och ge brukarna det de behöver. 

Visst jag gör det som förväntas av mig, men orkar inte göra det där lilla extra. Orkar inte, så ofantligt trött..! 

Och visst förstår att alla inte ser hur jag mår. Deltar i samtal och skrattar när jag förväntas göra det. Men oftast är det tomma skratt. Visar upp en fasad, en mask om att allt är bra. Kanske är det fel? Men vet att inte alla kan ta och möta mina tårar och min sorg. Vet att inte alla har den styrkan och kunskapen att göra det. Och även det tar mycket på mina krafter. Att visa upp en fasad som inte är helt sann. Och stundtals går jag fortfarande runt i mitt vakuum, en  känsla av att leva i en bubbla. Att jag liksom på nåt vis inte är i denna världen. Samtidigt borde de flesta av oss som jobbar inom vården ha den kompetensen, att möta någon i kris och sorg. Men när det gäller en arbetskamrat så är det inte lika lätt. Kanske är man rädd för att säga något dumt. Säga nåt som kan såra och förstöra. Men om man vågar fråga, så visar man ju att man bryr sig. 

Att förlora ett barn är något som inte får hända. Och jag vet att det väcker många känslor och tankar. Men inget blir bättre av att man sopar det under mattan. Att låtsas att allt är bra får ju inte saken ogjord. Jag har ju fortfarande förlorat mitt barn! Och visst kanske jag sopar det under mattan när jag väljer att inte visa hur jag egentligen mår. Men samtidigt kanske det är för att orka. Orka försöka gå vidare. Men just nu känns det omöjligt. Är så otroligt ledsen för att jag inte fick behålla mitt älskade barn. Det gör så otroligt ont. Tårarna rinner. Känner mig instabil. Ibland känner jag mig som en tidsinställd bomb, där ingen vet när den ska explodera. Eller är det det den gjort nu. När jag har insett att jag inte orkar, inte orkar gå till jobbet de närmaste dagarna. Men hur blir det sen, nästa vecka, om en månad, ett år osv. Ingen vet, det får tiden utvisa. Men just nu känner jag mig trasig och halv. Känns som hjärtat ska gå sönder av all sorg.