Naprapatbesök...och tankar...

Varit till naprapaten med min onda rygg och rumpa. Det var verkligen välbehövligt! Så skönt att komma iväg och bli lite ompysslad, även om det gjorde sjukt ont. Hon jag gick till är en bekant. Och det kändes bra, för jag behövde inte förklara allt som har hänt med min tidigare graviditet och förlusten av Elsa. Och ryggen behövde verkligen en ordentlig genomgång. Hade låsningar på flera ställen, var sjukt stel. Ska tillbaka nästa vecka igen. 

Har tidigare pratat med pt på gymmet angående min ömma rygg, men fått till svar att det bara beror på min otränade rygg och mage. Hmm..riktigt så enkelt är det ju inte. Allt kan man inte lösa med träning. Man känner nästan som om de nonchalerar ens smärta, som om jag skulle inbilla mig. Men jag är ju inte en människa som brukar klaga. Uppfattar mig nog mer som att jag  har en hög smärttröskel, att jag inte klagar i onödan. 

Ledig dag idag. Vi har varit hemma och pysslat lite på balkongen. Lagt trall, möblerat, satt upp solcellslyktorna. Varit och handlat lite på jula, Bauhaus, Clas Ohlsson..bara skojiga affärer. Sen åkte jag en sväng å handlade mat på Ica maxi. 

Inatt sover jag ensam, sambon jobbar natt. Ligger fortfarande vid tv:n. Jag är trött. Imorgon är det åter arbetsdag, hoppas jag kan ta mig ur sängen! 

Hann även med att ringa till handkirurgen. Är så sjukt trött på att mina fingrar domnar. Att ha ont i händer/handleder. Att de låser sig osv. Fick en tid om ca 3 veckor. För att träffa en doktor, för en ny bedömning. 

I helgen har jag jobbat. Många tankar har jag tänkt. Det som återigen slog mig är känslan av att jag aldrig kommer få se min dotter gå osv. Aldrigheten kom över mig som ett slag i ansiktet. Tårarna ville bara rinna. Saknaden gör så förbannat ont! Elsas 1 års dag närmar sig. Och det gör så förbannat ont! Det värker i kroppen! Älskade barn! Mitt lilla barn. 

Har hört de som uttryckt sig att när jag väl har passerat årsdagen så ska jag typ gå vidare. Jag tror inte man fattar när man säger så. Det är inte så enkelt. Förlusten över ett barn kommer jag alltid bära med mig. Och det hjälper inte mig av att man säger att det va nåt fel på Elsa, att det va därför hon kom förtidigt. Jag mår inte bättre för det. Jag vet inte varför hon kom förtidigt och det kommer jag nog aldrig få veta. Däremot behöver jag hjälp att sortera alla förvirrade tankar och få hjälp att hantera ångesten. Få ut alla förfrusna tårar. Jag kan inte gråta på beställning, det har jag aldrig kunnat göra. Men livet gör förbannat ont, det vet jag.