Tisdags funderingar..,

Idag är en sådan dag då jag har lämnat sängen och den sovande sambon. Vaknade för ca 3 timmar sen. Va då kissnödig och hade ont i magen. Och när jag väl va uppe, så va det lika bra att fixa lite frukost! 

Inga planer vad jag vet inför dagen. Borde vika färdigt tvätten och plocka in den. Inser att vi båda har sjukt mycket kläder. Jag själv vet att när jag känner mig deppig, så lindrar jag det med shopping. Det är fel jag vet. Men samtidigt beror det på min uppfostran, i min familj pratade man aldrig om några problem. Och när jag mådde dåligt fick jag inte ens gå till skolans kurator. För tänk vad skulle folk tänka då. Så allt sopades bara under mattan. Kanske är det därför jag har svårt att hantera hur jag mår och vad jag ska göra åt det. Har alltid haft olika sätt att döva min smärta. Och olika sorters smärta har jag verkligen upplevt i mitt liv. Inget som jag tänker gå igenom nu. Men jag förstår verkligen psykologen på Sankt Lukas, som sa att jag har haft det tufft i mitt liv. Det är svårt att veta vad jag ska göra för att bryta denna spiral. Jag vet att vissa saker kan jag inte påverka eller göra ogjorda. 

Jag förlorade mitt älskade barn, Elsa. Det kan jag inte göra något åt. Men jag måste få prata om henne. Hon är mitt första barn. Hon hade en tuff start i livet. Om jag hade kunnat så skulle jag ha gjort vad som helst för att ha henne här. Men hon fick inte leva. Och här blev jag lämnad med all denna sorg och saknad. Dessutom lyckas vi inte bli gravida efter det. Det är så sjukt frustrerande. I maj 2014, då förändrades mitt liv. Det va då Elsa föddes, extremt mycket för tidigt. Men jag älskade henne från första stunden, ja ända sen plusset på stickan. Jag var så redo att bli mamma. Och visst jag är fortfarande mamma, men min dotter finns inte här. Hon är osynlig och få hann med att träffa henne. Två dagar fick vi med vårt älskade barn. Sen fick vi döpa henne och därefter dog hon i våra armar. Och ja en del av mig dog när hon lämnade oss. Livet kommer aldrig mer bli sig likt. Jag vet att folk har svårt att förstå vad jag/vi går igenom. Sorgen tar mycket på mig och jag känner mig ständigt trött. En trötthet som inte går att sova bort. 

Nu är visst sambon vaken och vi får se vad dagen har att erbjuda.. Hoppas orken finns till att ta mig iväg till gymmet och köra ett pass!