Samtidigt kan det ju vara så att jag kopplar av. Svärmor har åkt hem idag och sambon jobbar natt. Jag får "äntligen" vara ensam med mina tankar..
Pratade med hon på landstingshälsan idag. Hon ringde eftersom jag har begärt min journalkopia. Tydligen så behövdes det en skriftlig ansökan om det och dessutom en särskild blankett. Hon skylla skicka den till mig. Sen undrade hon om jag ville ha hela min journal eller bara från de samtalen med henne. Självklart vill jag ha hela. Men det skulle ev ta lite längre tid för att det var personer som jag träffat tidigare som slutat och då behövdes en underskrift av en läkare.
Efter telefonsamtalet med henne, kom jag och tänka på vad som sagts på våra samtal. Hon sa att jag hade ju inte sökt dit för att jag hade förlorat ett barn. Och till och början med inte berättat det för henne, utan det hade kommit fram under senare samtal. Jag är helt hundra på att när jag var till företagssköterskan, så sa jag att så var fallet. Känns mer som om hon inte hade läst på om mig. Men men, får väl svart på vitt när jag får journalen.
Hon var ju främst intresserad att lösa min "konflikt" med mina arbetskamrater. Eller konflikt är väl inte rätt ord, det handlade ju om att jag varit sur och otrevlig mot mina arbetskamrater. Men samtidigt sa hon att hon kunde ju inte ändra på mig. Samtalen gav mig tyvärr inte det jag hade hoppats på. Men samtidigt har jag lärt mig mycket om mig själv och hur jag reagerar i olika situationer. Att jag ibland har svårt att visa känslor och hur jag mår. Det i sig va väl inget nytt, men bra att bli påmind. Hon tyckte ju även att jag ska förklara och informera mina arbetskamrater hur jag reagerar när jag egentligen är arg och/ eller ledsen. Hade hoppats att få hjälp att hantera sorgen, sorgen efter att ha förlorat ett barn. Hur jag ska minska oron, ångesten, stressen mm. Känner mig frustrerad över att jag inte fick någon bra hjälp. Jag har tyvärr svårt att öppna mig och med tanke på att hon varit oengagerad i våra samtal, så har det inte känts rätt. Så visst får väl skylla mig själv oxå...
Trodde även att jag skulle få fylla i formuläret angående mitt mående igen, men inte det..
Jag inser nu att hon verkligen inte var rätt samtalskontakt för mig och på nåt vis känns det som om jag åter är tillbaka på ruta ett. Frustrerad över vården som inte fungerar. Jag orkar inte återigen söka hjälp, trots att det inte är helt bra. Men kanske är de så att jag behöver lite stämningshöjande? Men hur funkar det med allt annat vi har framför oss i höst??
Tankarna far runt, runt, runt.. Jag vet det är dags att sova sen länge. Hur ska jag gå vidare nu? Har i alla fall ett samtal kvar på Sankt Lukas i augusti. Jag får väl avvakta och se vad vi kommer fram till då.
Det har redan börjat ljusna ute... Definitivt dags att sova...
Saknar dig älskade Elsa....den saknaden kan ingen nånsin ta ifrån mig... Älskade lilla vän!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar