De senaste tre dagarna har det varit tungt att vara på jobbet. Har känt mig ledsen och uppgiven. Gråten har varit närvarande vid många tillfällen. Och så denna otroliga trötthet. Trött på att må dåligt. Det är nästan så jag har funderat att ringa till vårdcentralen, och då är det verkligen illa. Eller egentligen inte, kanske bra att jag inser att jag behöver hjälp.
Igår va jag något piggare, trots att det blev sent dagen innan. Fick helkroppsmassage av sambon i förrgår. Så igår kände jag mig lagom sliten i kroppen. Har ont i ryggen. Min kropp är trött och sliten efter allt den har varit med om. Många spänningar och knutor.
Känns stundtals som jag har ett typ av tunnelseende. Ser bara framåt och inte det som är på sidorna. Vet inte hur jag tar mig från punkt A till punkt B. Känns skrämmande att inte ha kontroll.
Vet att jag har arbetskamrater som bryr sig och frågar hur jag mår. Jag är så tacksam för det. Men ibland när allt känns tungt, blir det jobbigt när de frågar. Tårarna rinner och det är så svårt att stoppa dem när de väl har börjat. Det gör ont! Livet gör förbannat ont! Det skulle inte vara såhär. Jag skulle nu ha ett litet levande barn hos mig. Inte sörja ett förlorat barn, inte gå till en grav. Men livet är inte rättvist, det kommer det aldrig att bli. Jag kommer alltid att vara halv. En bit av mig dog den dagen som Elsa dog.
Däckade i soffan efter jobbet igår. Så sjukt trött. Fortfarande trött och sliten.
Idag har jag varit ledig. Så skönt att slippa alla måsten och krav. Har bara varit hemma och tagit det lugnt. Plockat lite, så trött på att se alla flyttkartonger. Passade på att sova länge imorse. Fortfarande sjukt trött. Fattar inte vad det beror på?
Va ute och åt med älsklingen nu ikväll. Blev på jensens böfhaus. Måste ju passa på att lyxa lite oxå.
Inser att jag inte har druckit något kaffe idag. Vi har slut på kapslar till kaffemaskinen, så har inte orkat sätta på vanligt kaffe. Nu är det snart dags för att gå och lägga sig igen. Längtar till vi får ordentlig ordning här hemma. Saknat stundtals vår gamla lägenhet. Då va det dessutom närmare till Elsas grav. Mitt älskade lilla barn. Som fick en tuff start i livet och som tyvärr va tvungen att lämna oss. Jag saknar henne så ofantligt mycket, det går inte med ord att beskriva. Elsa, du fattas mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar