Jag vet att vi alla är olika. Inte alla som fixar det där med att prata om känslor. Vet att vi alla har olika saker och erfarenheter med oss i bagaget. Kanske vet man inte vad man ska säga och är då rädd att säga något fel. Istället väljer man att inte säga något alls.
Och jag tror att vissa mår dåligt över att de inte vet vad de ska säga. För vad ska man säga, när någon precis har förlorat ett barn? Det finns ju få ord som kan lindra och göra det ogjort. Nu är det ju snart 5 månader sen vi förlorade Elsa, så det va ju ett tag sen. Och jag hade ett givande samtal med en av mina arbetskamrater om det idag. Men som jag sa så känner jag ju henne såpass väl att jag förstår varför. Det är ju inte bara att klampa på när någon är mitt i en sorg och saknad.
Det pratas mycket om att den och den är sura och tvära på jobbet. Men jag om någon borde ju ha rätt till att vara det. Det va inte jag som sa det. Men jag förstår verkligen hur hon menar. För orken finns inte alltid här, till att alltid ge ett bra bemötande. Men visst jag försöker verkligen.
Och vissa dagar är jag mer ledsen och förbannad på livet. Kanske har de flesta överseende med det. Jag vet inte. Just nu känns det inte viktigt att tänka på hur alla andra reagerar. Men jag fokuserar verkligen på att ge brukarna ett bra bemötande, tid och omsorg.
Inte nog med att jag förlorade mitt älskade barn, så förlorade jag även kontakten med min bror, min syster och mina syskonbarn. Det räckte liksom inte att bara förlora min Elsa. Det är inte bara det här med Elsa som gjorde att de sa upp bekantskapen med oss. Och jag tänker inte gå in på varför. Men det är saker som jag funderar på ibland. Min syster tog illa vid sig för att vi inte hade berättat att vi va gravida, utan hon fick veta det på Facebook. Ja ja, för sent att göra saker ogjorda nu. Men ville ju inte berätta för tidigt om något gick fel, på grund av ett tidigare missfall i vecka 12. Och nu gick ju verkligen allt fel. Elsa föddes alldeles för tidigt och klarade sig ju inte. Hon var dessutom som jag sagt tidigare ovanligt liten för sin ålder. Och en dubbel hjärnblödning va det hon dog av. Saknar mitt älskade barn så det värker i bröstet.
Mått knepigt ett tag, illamående, halsbränna, flytningar, trötthet, huvudvärk mm. Tog ett graviditetstest idag, bara för att kolla. Negativt såklart. Känns skönt att veta. Kollade i mens-appen och om jag skulle va gravid så är det alldeles för tidigt att testa nu. Ibland är det svårt att låta bli att testa när man har test hemma.
När jag var gravid med Elsa, mådde jag också konstigt innan jag plussade. Hade sjukt ont i brösten och sen kom illamåendet.
Lunch på stan idag. Blev rödspätta och potatismos, kantarellstuvning. Sjukt gott! Trevligt att umgås och prata med min arbetskamrat. Va länge sen. Sen blev det en tur på stan och lite shopping.
Sambon säger att jag inte är närvarande, upplever att jag är långt borta. Vi ligger visserligen i varsin ände av soffan. Kanske är det en sån där grubbeldag ikväll. När tankarna far iväg och jag inte känner mig helt närvarande. Jag vet inte, orkar inte tänka längre.
Vet att jag borde ta tag i att gå ner i vikt och träna regelbundet. Just nu är motivationen låg. Vet att jag måste gå ner minst 20 kg om det blir så att vi måste söka hjälp på fertilitetskliniken. Suck. Gick i alla fall upp till stan idag och hem. Kollade på kartan och det va ca 1,8 km enkel väg, plus att jag gick runt på stan oxå. Är väl i alla fall en början. Känner att jag är trött i benen och fötterna nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar