Nu har det ju gått en tid, närmare bestämt över 4 månader sedan jag förlorade min älskade lilla Elsa. Det är mer och mer sällan som någon frågar hur det är. Men igår fick jag frågan tre gånger. Och de som jag har jobbat med länge där kan jag svara att det får gå eller att det inte är bra. Men ibland vet jag inte vad jag ska svara. Vad vill folk veta?
En av de som frågade är rätt ny på jobbet. Och det kändes konstigt att hon frågade efter jag har jobbat med henne i några månader. Hon ville att jag skulle veta att hon vet. Och hon passade på att fråga när vi var ensamma. Hon va dessutom tänkt till att gå på mitt graviditetsvikariat. Kanske är det därför det kändes extra tungt när hon frågade.
Igår va saknad jätte stor, tårarna rann flertalet gånger när jag satt ensam i bilen. Det gör ont! Kan inte förstå varför detta va tvunget att drabba mig? Varför? Är just nu sjukt omotiverad att jobba. Vi ska ju mest gå till samma personer hela tiden, för att det ska vara hög kontinuitet hos de vi hjälper. Men det kostar på, både på kroppen och knoppen.
Just nu är det inte mycket som känns roligt. Vi har ju som sagt flyttat och bor just nu i detta kaos. Och jag känner stundtals att jag inte orkar. Det är tråkigt att äta frukost, för inget smakar. Allt känns jobbigt och jag är förbannat trött. Trött på att gå runt med denna sorg. Trött på att gå runt i detta vakuum. Någon gång kanske det kommer kännas bättre, men nu känns det bara tungt och jobbigt. Mitt älskade lilla barn, vad gick fel? Varför? Du hade så sjukt bråttom ut till världen. Något va inte bra i min mage, för du va så liten när du kom ut. Vägde inte alls tillräckligt om man jämför med andra födda i den veckan. Hur kommer det sig? Livet suger! Jag är så ledsen och arg på livet. Varför va du tvungen att dö älskade barn?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar