Ibland blir jag lite trött på sjukvården. Har haft lock i örat i över en vecka. Det har knastrat när man trycker på örat osv. Lite ont i örat ibland. Tänkte att det är bäst att ringa till vårdcentralen då. Pratade nyss med en distriktssköterska och det enda de ordinerar är att använda näsdroppar i 1 vecka och tryckutjämna. Jag har tryckutjämnat i veckan, utan resultat vilket jag även sa. Men det ska man tydligen göra 30-40 gånger om dagen. Jo jo, när ska man hinna arbeta då? Alltså tryckutjämna; hålla för näsen och blåsa ut luften i öronen. Sa även att örat är som bortdomnat och att det kliar i örat. Det kunde tydligen bero på förkylning eller en vaxpropp. Jag blir så trött. Hur ska jag orka gå runt en vecka till utan att höra helt och fullt?! Det va även vanligt att det bildades vätska bakom trumhinnan på grund av en förkylning. Sa att jag hade haft ont i huvudet och bihålorna tidigare. Just idag känner jag mig mera täppt, men inte förkyld. Ja ja bara att avvakta då...
6 månaders dagen då vi förlorade Elsa har passerat. Det va den 5 november. Jag tog mig i alla fall iväg till jobbet, och jobbade. Efter det åkte jag iväg och tränade. Käkade mat med sambon och sen däckade jag i soffan av utmattning. Hade tänkt skriva ett blogginlägg men orken va som vanligt bortblåst. Jag är ständigt trött och inte har det direkt varit bättre eftersom jag inte hör på ena örat. Min älskade lilla Elsa saknaden är så stor. Det gör så ont att jag inte får ha henne här. Det gör ont. Den enda som kan förstå är den som själv har varit med om samma sak. Jag vet att ingen kan förstå exakt hur jag mår. Men det värmer när de som verkligen vågar fråga hur det är. Ibland vet jag inte vad jag ska svara. Ofta blir det ja det får gå. Och visst jag jobbar 100% på gott och ont. Kanske tror man att allt är bra, för att jag kommer till jobbet till varje pass. Men det gör ont. Jag känner mig halv och trasig. Och aldrigheten gör ont. Aldrig mer får jag se min Elsa i livet. Aldrig.. Det barn som jag så länge hade väntat på. Hörde om en bekant som oxå försöker bli gravid, och hon hade ju fått andra funderingar angående att ett barn kan dö. Hon känner en oro över att bli gravid och förlora barnet, så som jag har gjort. Man är aldrig förberedd när ett barn dör. Aldrig! Det händer inte, eller det borde inte hända. Jag trodde aldrig jag skulle behöva uppleva denna smärta och sorg. Trodde att graviditeten med Elsa skulle gå bra. Att allt var lugnt när jag hade passerat vecka 12. Men det va det inte... Nu håller jag tummarna för att graviditet nummer 3 går bra och att jag snart får ha ett litet barn här. Är ju inte gravid än, men hoppas på att bli det snart. Kommer alltid sakna mitt första barn, min Elsa 👼❤️
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar