För 6 månader sen låg Elsa på neo i Lund. Allt var kaos för oss. Inte nog med att vårt älskade barn hade fötts i vecka 24+1. Jag hade blödningar och värk. Lilla Elsa svävade mellan liv och död. Och jag tror knappt att vi fattade vad som hade hänt. Hon fick blod flera gånger och låg och solade. Vi visste inte om hon skulle klara sig eller inte. De sa att oddsen var bra eftersom hon var en flicka, för de överlever oftare. Men hon va ovanligt liten för sina veckor. Fick reda på efteråt att hon var mer som en som va född i vecka 22-23. Måste verkligen säga att det var helt underbar personal på neo i Lund. De tog verkligen bra hand om Elsa. Gjorde allt för att hon skulle klara sig. Jag försökte få igång pumpningen, det kom max en droppe. Men hon fick mjölk från donation. Jag fick bara med och mata henne med en liten spruta. Hon va så liten och skör, mitt lilla barn. Det gjorde ont att se henne ligga där i kuvösen. Svävandes mellan liv och död. Vi fick höra att de första två dygnen va mest kritiska. Vi fick vara med och byta på henne. Och vi kände lycka när magen kom igång och hon bajsade för första gången. Så små lyckoämnen.
Men det finns även en sorg över att vi aldrig fick se Elsa öppna sina ögon. Hon såg ut som hon sov. Det gör ont.
Nu 6 månader senare, så känner jag mig tom. Saknaden är stor. Istället för att gå med barnvagn så tvingas jag gå till en grav. Det gör ont. Livet känns förbannat orättvist. Vi som hade kämpat så länge för att bli föräldrar. Ibland tycker jag att 6 månader har gått fort andra stunden tycker jag tiden står still. Kämpar för att bli gravid igen, men det tycks inte fungera. Längtar efter ett litet syskon till Elsa.
Saknaden gör så ont. Vet stundtals inte hur jag ska orka vidare. Men på nåt vis så går det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar