Samtal med Sankt Lukas!

Pratat med Sankt Lukas imorse. Ringde via telefonjouren som min arbetsgivare är ansluten till. Hon jag pratade med, va så sjukt sävlig och seg. Kändes lite jobbigt. Hon tyckte att jag behövde prata med någon på mottagningen. Så de ska kontakta mig. Frågan är ju bara när de gör det? Känns jobbigt att ständigt behöva vänta. Orken är som bortblåst. Vissa dagar orkar jag inte med mig rsjälv. Hon sa att förlusten av ett barn är det värsta man kan uppleva. Ja det va ju inget nytt. 

Samtalsstöd via telefon pågår normalt max 45 minuter...står det i broschyren. Mitt samtal tog 10 minuter!!! Betyder det att jag har problem eller inte?? Kanske va jag ett solklart fall? Att min sorg påverkar mig och min omgivning. Tre samtal kan man få på mottagningen. Sen kan man bli slussad till företagshälsovården eller samhällets allmänna resurser. Hmm... Så det kan hända att jag hamnar på landstingshälsan igen. Suck! Så trött på allt. 

Funderar på att maila hon på landstingshälsan och förklara mig lite. Skulle även vilja ha en kopia på min journal för att se vad hon skrivit om mig. Om hon överhuvudtaget har någon aning om vad hon höll på med. Samtidigt skulle jag ju egentligen kunna fråga om att få en annan samtalskontakt där med. Men jag känner mig så besviken på det bemötande och de samtal jag haft där att det känns som om det kvittar. Visst företagssköterskan som jag träffade, kändes bra att prata med. Samtidigt vet jag ju att en del av problematiken ligger hos mig som har svårt att lita på folk och öppna mig. Jag vet det. Men jag hävdar ändå att någon borde kunna se bakom masken och våga ställa de rätta frågorna. Min chef lyckas ju med det, så någon mer borde väl kunna. Fast å andra sidan så har ju hon känt mig i x antal år och vet hur jag fungerar. 

Va och tränade på förmiddagen. Tredje passet denna vecka. Jag är så sjukt stolt över mig själv. Hoppas på att kunna hålla i träningen framöver. Hon på landstingshälsan tjatade ju om att jag skulle ta mig iväg å träna. Det skulle få mig att må så mycket bättre. Tror inte att det bara är så enkelt i mitt fall tyvärr. Känns som om det har gått för långt med alla deppiga tankar och funderingar. Men vad vet jag? 

Nu ska jag hoppa i kläderna och ta mig upp på stan. Ska träffa en vän och hennes barn.