Sixten två veckor...och frustration, känslor...

En sådan dag då känslorna sitter på utsidan. Tårarna vill bara rinna. Jag fattar inget alls och ingen annan heller. Jag vet inte varför. Mycket hormoner, mycket känslor. Mycket frustration. Ena stunden känns situationen overklig och andra stunden verklig. Det frågas och tjatas om hur jag mår. Får höra att jag ser ledsen ut och det undras varför. Jag vet inte, måste man veta?! Jag har ingen ork kvar. Jag är trött och sliten. Sover antingen oroligt eller klubbad så att jag har svårt att höra väckarklockan. Personalen säger att jag ser trött ut. 

Två veckor är Sixten idag. Vägde imorse 1905 gram. Han börjar bli en stor pojke nu. 

Frustration för att det inte funkar med pumpningen. Men måste ge det tid och inte ge upp. Jag vill att det ska komma mer mjölk så att Sixten "slipper" donerad mjölk eller ersättning. Så jävla frustrerad. Och ju mer frustrerad jag är, desto sämre går det. Man ska ju bara tänka positiva tankar. Sen ska det vara lagom dos med mat, vätska och sömn. Kanske ska fixa en mp3-spelare med avkopplande musik. Kanske kan det hjälpa till att få mig att slappna av...och stänga ute allt som stör...

Eftersom det verkligen har varit en toppen dag idag, med tanke på hur jag har mått. Så startade inte bilen när vi skulle åka från sjukhuset. Det blev istället en promenad hem, så får vi ta tag i det problemet imorgon.  Sen har det ju varit en bra dag, eftersom vi har delat den med världens bästa Sixten! Har haft han vid mitt bröst, snuttande. Och det är ju då det känns mer riktigt på något vis. Det va ju så det skulle vara. Va till och börja med inte inställd på ännu en prematur. Men nu har det ju gått bra än så länge och det kommer det att göra denna gången! Det finns inget annat alternativ men visst finns oron här mest hela tiden....