Livet blir aldrig sig likt igen...

Det har varit en lång dag idag och jag känner mig trött. Har ont i ryggen, brukar ofta kännas efter att jag jobbat en hel dag inne. Det sliter på kroppen och knoppen. Ska strax väcka sambon och gå och lägga mig. Borde ta mig iväg till gymmet men energin är som bortblåst. Orken räcker inte till mycket alls. Jag känner mig trött och sliten. Linserna skaver och de skulle behövts bytas för länge sen. Trött, trött börjar kännas som vardagsmat för mig. Hur länge ska jag orka? Sovmorgon imorgon i alla fall, jobbar kväll. Det har varit ett långt år. Med mycket glädje men även en stor sorg. Sorgen efter att ha förlorat ett efterlängtat barn. Sorgen över att mitt barn inte fick leva. Det gör ont och jag är så ofantligt trött. 

Känner mig ibland lite utnyttjad. Det passar sällan. Och även det gör mig trött. Saknar vänskapen. Vet att många inte vet vad de ska säga, om de ska våga fråga. För det som har hänt mig/oss får inte hända. Ändå händer det. Om och om igen. Jag vill inte ha ett halvhjärtat engagemang. Då kan det lika gärna va. Jag är så trött. Trött på att livet inte blev som vi hade tänkt oss. Har massa tankar och funderingar som jag stundtals inte vet vad jag ska göra med. Finns det någon som orkar och vill ställa upp? Jo det vet jag att det finns. Har ett par ordentliga guldklimpar i min bekantskapskrets, och det betyder mycket. Livet är orättvist, så kommer det alltid att vara. Tyvärr känner jag allt för många som tycks leva i någon typ av drömvärld. Där små bekymmer tycks vara stora. Där man undrar om de har glömt innebörden av empati. Allt kretsar inte runt dem, även om de tror det. Det finns alltid de som har det värre. Jag är så trött. Just nu både fysiskt och psykiskt trött. Vet inte var jag ska hitta energin... Denna trötthet går inte att beskriva på nåt vis. Kanske har jag någon brist i kroppen. Eller så beror allt på det som hände i samband eller efter att vi förlorade våran Elsa. Livet blir aldrig sig likt igen. Och kanske är det svårt för vissa att förstå. Sorgen finns alltid här med mig även om jag inte alltid visar den. Jag är ständigt ledsen, även om jag inte alltid gråter. På något vis måste livet gå vidare. Timmar blir dagar, dagar blir veckor, veckor blir månader. Men jag kommer aldrig bli densamma igen. Jag kommer alltid känna mig halv och trasig. Så är det tyvärr, acceptera det eller låt mig va. Jag orkar inte med halvhjärtade relationer. För det gör ont i hjärtat när man aldrig frågar hur det är.