Ibland funderar jag på om jag har en fördröjd sorgereaktion. Att jag borde varit hemma längre och verkligen sörjt. Färdig med sorgen blir jag nog aldrig, den kommer alltid vara en del av mig. Men tänk om.. Tänk om jag hade fått träffat en bra läkare, som hade sjukskrivit mig lite längre än 2 veckor. Tror inte på att arbeta löser alla problem. Och dessutom fått prata med någon om allt som hänt, då kanske jag inte skulle må som jag gör idag. Men det är lätt att vara efterklok. Borde nog inte ha gått upp och jobbat på 100% så snart. Helt fascinerad över läkarens bemötande. Att jag hade ju bara begravningen framför mig, att jag hade förlorat mitt efterlängtade barn va det inte tal om. Problemet är att jag inte störtgrät och va hysterisk. Då kanske jag hade blivit sjukskriven längre. Just nu undrar hur länge jag ska orka kämpa vidare. För det går i hundranittio rätt länge innan kroppen säger ifrån. Vilket den börjar göra nu.
Ständigt trött oavsett hur mycket eller lite jag sover. Sömnproblem. Ont på olika ställen i kroppen, klåda och utslag.. Ångest och oro. Dåligt minne. Ja listan kan göras lång. Nu hoppas jag på att jag ska få någon bra att prata med på landstingshälsan. För det enda stöd vi fick efter förlusten av Elsa, va en kurator kontakt på barnkliniken. Helt sjukt att behöva gå till barnkliniken och se alla lyckliga mammor med nyförlösta barn. Fattar inte att jag fixade det. Men samtidigt va vi då i bubblan. Bubblan av overklighet. Det händer inte mig, kanske någon annan, men inte mig. Men det hände mig. Jag är så förbannad på livet! Det skulle ju inte gå såhär.
9 månaders dagen närmar sig, på tisdag är den. Inför varje månad när jag närmar mig den 3:je och den 5:e. Så återupplever jag den där lördagen i maj 2014. Tårarna rinner och saknaden är så stor. Just nu finns det väldigt få saker som dämpar min inre smärta. Saker som tidigare dämpat gör varken till eller från. Jag känner mig trött och sliten. Orken är lika med noll. Misstänker att jag kanske har en depression också. Känns så. Jag vet att jag kan nog inte ställa min egen diagnos. Men har gjort några tester på nätet, och de visar att jag inte mår bra i alla fall. Vilket även testet jag gjorde på landstingshälsan visade.
Haft ont i magen ett par dar, främst långt ner på höger sidan. Hmm...undrar vad jag ska diagnostisera det som? Nej, får väl söka om det inte går över. Funderar på om stämningshöjare skulle hjälpa mig, men då måste jag väl ta kontakt med vårdcentralen. Och frågan är ju om jag får äta det när vi planerar en graviditet snart. Suck.. Så många frågor, men få svar. Kanske blir jag något klokare efter att träffat beteendevetaren på LH??!
Nu får jag sluta gnälla och sätta fart med nåt.. Snart är sambon hemma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar