Det är verkligen tufft att förlora ett barn. Tror inte att alla fattar hur jobbigt det är. Sen får jag höra att jag är STARK. Jag vet inte. Känner mig inte stark, känner mig ensam, liten och trött. Trött på frågor om hur det är. Men samtidigt glad att de visar att de bryr sig. Vad svarar man. Jo det får gå, på nåt vis måste det. Saknaden är så otroligt stor. Mitt barn finns inte längre. Hon fick en väldigt tuff start i livet. Föddes väldigt fort och förtidigt.
Sen finns det ju de som inte frågar alls hur det är. De liksom bara tar för givet att det är bra. Att jag kanske kommit över detta. Men det går aldrig över. Jag kommer alltid bära med mig smärtan över att ha förlorat mitt barn. Mitt hjärta kommer aldrig kännas helt igen. Aldrig.
En av mina tanter sa ikväll att hon bad för att jag ska få ett nytt litet barn. Så omtänksamt. Tårarna kom i ögonen, när hon sa det. Visst önskar jag att det blir ett till barn. Men det kommer aldrig kunna ersätta min Elsa.
Känner mig trasig och vilsen. Stundtals känns allt meningslöst. Alla går vidare med sina liv, och jag hänger på nåt vis inte med. Och det finns även stunder då jag inte ens blir tillfrågad att följa med på vissa saker. Sånt gör ont!
Vissa dagar orkar jag inte göra nåt alls. Jag tror inte nån annan kan förstå hur mycket energi det tar för att bara ta sig upp ur sängen, eller ta sig iväg till jobbet. Allt tar så mycket energi.
Och vad säger man när personer frågar varför man inte har varit där på ett tag. Både brukare och anhöriga har frågat mig på jobbet. Ska jag dela med mig av min smärta då och säga att jag har förlorat mitt barn. Ofta väljer jag den lätta vägen och säger att jag har varit sjukskriven.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar