Jobbat kväll...tårarna rinner..

En av tanterna som jag går till och hjälper undrade om inte jag skulle skaffa familj. Vad svarar man? Sanningen gör ont.... Sa att jag har ju en sambo. Och då sa hon att snart blir det väl då.

Inte kan jag väl säga att jag förlorade mitt barn för snart två månader sen. Tårarna kommer fram i ögonen... Är på jobbet, sitter i bilen. Klockan är snart 19.00. Kan inte gråta nu. Saknaden är så stor. Måste samla ihop mig och åka till nästa på min lista. 

Hos en av de sista tanterna för kvällen, blev det på nåt vis för mycket. Hon undrade vem det var, och jag sa att det va jag. Och hon undrade om det verkligen va jag. Hon satte sig upp och tittade noga på mig, men kunde inte urskilja om det va jag. Ja hon visste vad som hade hänt. Hon undrade vad jag hade gjort för att den skulle komma så tidigt? Ingen aning svarade jag. Tårarna rann. Hade svårt att svara på hennes frågor, orden stockade sig i halsen. Hon sa att M hade ju fått en flicka, och det va väl det jag också hade fått. Ja det va det ju. Hon blev rörd över att jag var där. Kändes som luften tog slut där i rummet. Visste inte vad jag skulle säga. Tårarna bara rann. Hon låg och bad om att hon skulle få dö. Som hon sa själv, så är hon bara skinn och ben. Hon hade blivit tunn det såg jag. Livet är så förbannat orättvist!