Midsommar va det visst idag. Känns inte så. Jag skulle ju gå och vara gravid nu, ha ca 8 veckor till förlossningen. Inte sörja och gråta. Inte gå till en grav och sörja det barn som jag förlorat. Det finns ingen mening med livet. Allt känns oviktigt! Får aldrig mer pussa på mitt otroligt efterlängtade barn. Idag ska det va glädje och skoj. Men vad känner jag? En stor sorg. Sorgen över att jag inte får se min dotter växa upp, min Elsa.
Sitter på bussen nu, på väg till mina föräldrar. Vi ska äta lite traditionell midsommarmat. Holger kommer dit direkt efter jobbet. Min moster är på besök från Skåne. Har inte träffat henne sen jag födde och förlorade Elsa. Känns lite dubbelt att träffa henne! Hon är ju dessutom en av de få som träffade Elsa i livet. Hon var med på dopet. Vet att hon kan säga rätt mycket olämpligt. Och det känns därför lite extra jobbigt att träffa henne. Hon ser väldigt mycket fel hos andra men sällan hos sig själv. Ja ja släkten kan man ju inte göra så mycket åt.
Ser många skriva om en trevlig midsommar. Men jag orkar inte. Är det trevligt att må såhär? Men det vet ju inte alla andra. Kan tro att alla högtider framöver kommer få ett sken av sorg över sig. Trodde aldrig jag skulle behöva förlora ett barn. Trodde det skulle gå bra denna graviditet efter att jag hade passerat vecka 12. Så fel jag hade. Varför ska det va såhär?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar