Istället för att bara sitta hemma och kolla på väggarna igår så va jag ute på en långpromenad på 6,4 km. Det började regna, verkligen jätte mycket. Såg en vacker regnbåge som gick ner i svartån. Ångesten rev inom mig. Det går inte att förklara. Saknaden är oerhörd.
En positiv sak, min bild på kossan på rymmen, hamnade i dagens NA. Våran lokaltidning. Så kul.
Saknar dig älskade Elsa oerhört! Satt och kollade på foton på dig. Hittade även ultraljudsbilden, även där har du handen i munnen. Så söt! Tråkigt och jobbigt att du var tvungen att lämna oss. Lilla Elsa. Tårarna rinner. Jag saknar dig så otroligt mycket! Den saknaden går inte att sätta ord på. Smärtan river i mitt bröst. Det är så orättvist! Det gör så ont. Så förbaskat ont. Jag får liksom inget gjort här hemma. Orkar inte. Mitt älskade lilla barn. Varför?
Idag är jag hemma och plockar lite. Ska iväg och jobba kväll sen.
En trött dag, svårt att orka sätta fart med något alls. Många tankar som far runt i mitt huvud. Saknar mitt älskade barn. Min Elsa. Suck! Allt känns tungt idag. Så många måsten som jag borde ta tag i. Men jag orkar liksom inte. Igår kväll däckade vi båda i soffan. Blev dessutom sovmorgon imorse, skönt att sova ut. Men är fortfarande sjukt trött. Saker som tidigare har varit roliga att göra saknar betydelse. Vad jag än gör så får jag ju inte tillbaka mitt älskade barn, min Elsa. Det gör ont! Hur tar man sig vidare när man har förlorat ett barn? Hur orkar man? Livet saknar stundtals betydelse. Varför måste jag leva vidare i all denna smärta?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar