Ute och promenerat... 6,25 km... Nice. Sitter på balkongen och varvar ner..dricker vatten! Ser att jag har fått en fästing på benet.. Inte bra! Undrar om den kom igår när vi va ute och geocachade lr idag?? Ja ja nu är den borttagen i alla fall...
Så skönt att komma ut och röra på sig lite.. Har ju några gravidkilon att gå ner...kanske ska fixa en cykel så jag kan cykla till jobbet? Är ca 7 km till jobbet!
Samtidigt är det skönt att rensa tankarna lite när man är ute och går... Har ju fått höra att det är de som är så besvikna att jag gick ut på fb och talade om att vi hade fått barn, för personen i fråga visste ju inte ens att jag var gravid.. Hon hade tagit illa vid sig.. Jaha och det får ju mig att må väldigt mycket bättre... För som om det inte räckte med allt annat... Och att jag dessutom förlorade mitt barn.. Jag blir så ledsen... Man ska inte behöva ta ansvar för hur alla andra ska känna och må hela tiden... Orkar inte.. Orkar ju knappt med mig själv längre... Tårar som ständigt bränner i ögonen.. Och sorgen över att ha förlorat mitt barn.. Min lilla Elsa...
Funderar även på de vänner som säger att vi ska ses.. Men sen rinner det bara ut i sanden.. Det gör mig trött.. Kanske vet de inte hur de ska bemöta mig? För hur möter man någon i sorg... Prova med att bara va som vanligt.. Så löser sig allt det jobbiga med... För det är ju inte alls säkert att jag är ledsen just då och behöver gråta.. Tyvärr är jag nog en sån person som stundtals har svårt att visa hur jag känner... Men för vissa behöver jag inte vara rädd.. Det är okej att visa att man är ledsen.. Jag ska bara fatta det! Och jag förstår att vissa har svårt med att jag är ledsen.. Jag bär ju en stor sorg inom mig. Jag har förlorat mitt älskade barn!! Jag har många guldkorn till vänner och även arbetskamrater som stället upp för mig.. Det känns tryggt...
Imorgon ska jag börja jobba igen... Återigen blandade känslor... Är jag redo? Det vet man ju aldrig om man inte provar.. Men det har ju bara gått lite mer än 6 veckor sen jag förlorade mitt barn... Det känns både som lång och kort tid... Känns stundtals som en evighet. Så mycket praktiska saker som vi har blivit tvungna att ta tag i... Så mycket smärta och gråt... Kanske är det bra att börja jobba och få ordning på vardagen? Kanske inte? Jag vet just nu inte.. Är ju ständigt så otroligt trött... Skulle kunna sova hur mycket som helst..! Men jag får göra ett försök.. Förhoppningsvis har jag arbetskamrater som stöttar...och det finns även där axlar att gråta mot...när allt blir för jobbigt...
Åh får nästan lite magknip nu när jag tänker på att jag ska jobba imorgon. Kom på att jag glömde återkoppla till chefen om mitt schema oxå...ja det har ju varit lite mycket nu.. Men blir mjukstart imorgon 13.30-16.00...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar