Jag är verkligen inte en människa som dömmer folk. Jag förstår att folk hanterar saker och ting olika. Alla har rätt att sörja på sitt vis.
Det känns däremot tråkigt när man tror att folk ska ställa upp men inte gör det. Trött på egoistiska människor. Men jag dömmer dem inte..förstår att det svårt att veta vad man ska säga eller göra... Svårt att veta hur jag kommer reagera.. Trött på att folk liksom tassar på då... Vågar inte fråga..vet inte om de är rädda för att jag ska bryta ihop... Och ni som läser... Döm mig inte för mina tankar...!!
Läkarens bedömning av mig...en läkare jag aldrig träffat innan... Bär upp en "mask" men torkar tårarna under tiden.. Vem är han att döma? Vad vet han om mig? Jag var inte hysteriskt ledsen.. Är det det som är problemet? Måste man ständigt visa upp sin sorg... För att man sörjer sitt förlorade barn... Saknade är stor... Mitt älskade lilla barn....!
Har ont i ryggen... I svanken..undrar om det beror på graviditeten? La mig med vetevärmaren på i soffan förut.... Känns lite bättre...
Det va någon som sa att det är bra att jag skriver.,. Inte för att jag har svårt att prata om det... Jo till viss del har jag det. Det är svårt att veta vem som orkar lyssna.. Och det handlar om att jag inte vill vara till besvär... Vill inte att alla ska gå runt och tycka synd om mig... Fast det är det ju... Jag har förlorat mitt älskade barn...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar